Anders Carlborg har spenderat otaliga timmar på Skylten, kanske framför allt när han repade och spelade bas i hardcore-bandet Backside LKPG.
Jag möter upp Anders Carlborg på Skylten, förstås, Linköpings kulturella lunga för alternativa uttryck. Hur många konserter har man varit på här? Det är en retorisk fråga ty jag kan icke räkna dem alla. Men även om jag har varit här mycket så är det inte mycket i jämförelse med Anders Carlborg. Under 1990-talet spelade han bas i bandet Backside LKPG som, likt alla andra hardcoreband från nejden, repade och spelade på Skylten.
– Skylten var ju ett helt fantastiskt ställe att vara på. Jag var här fem–sex dagar i veckan, vi hade en replokal här på övervåningen. Det jag älskade var att det fanns ett sånt driv. Alla ville göra saker och det fanns inga gränser. Jag var en väldigt kreativ person som höll på hemma i källaren med musik, tecknade serier och filmade med morsans gamla VHS-kamera. När jag började hänga på Skylten och spela hardcore så insåg jag snabbt att det passade mig väldigt bra. Det var nog "gör det själv"-andan som fanns i hardcorescenen som tilltalade mig mest. Jag älskade musiken men jag tror att det viktigaste var att vi skapade något tillsammans, säger Anders Carlborg.
Vad är då hardcore, kanske du undrar? Här kommer en snabb historielektion:
Hardcore har sina rötter i punken och uppkom i USA i slutet på 1970-talet. I hardcore fanns punkens motrörelse mot etablissemanget, men till skillnad från punken var musiken aggressivare, snabbare och skrikigare. På 1990-talet sköljde en hardcore-våg över Sverige med Umeåbandet Refused som galjonsfigur. Det var arga och medvetna ungdomar som ville ha en förändring i samhället. Många var veganer, kallade sig "straight edge" och sa nej till alkohol och droger. Skylten var den självklara mittpunkten för hardcore-ungdomar i Östergötland vid den här tiden; här startades nya band, anordnades konserter och skivbolag huserade. Snart var Linköping en av hardcoremusikens huvudstäder i Sverige med den gamla skyltfabriken som stadshus. Men kanske att Linköping inte hade blivit denna centralpunkt för hardcore om inte några lokala band från 1980-talet hade visat vägen.
– Min ingång när jag skulle göra den här filmen var att jag skulle göra en film om hardcore-boomen i Linköping på 90-talet. Hardcore var verkligen svinstort då, det var väl hardcore och indiepop som var det stora på 90-talet. Men när jag började gräva så förstod jag hur hardcoreband som Raped Teenagers och Identity satte Östergötland och Linköping på kartan redan på 1980-talet. Då insåg jag att jag måste berätta den berättelsen med. De hade krattat vägen för 90-talet och det var bara för oss att fortsätta vad de påbörjat, säger Anders Carlborg.
Raped Teenagers var ett av Linköpings första hardcoreband.
Dokumentärfilmen tar avstamp när hardcorebandet Raped Teenagers bildas 1983.
Hardcorebandet Raped Teenagers.
Identity var ett av de tidiga hardcorebanden i Linköping och turnerade i Europa flera gånger. Sångaren David Andersson släppte häromåret boken "Råpunk" om den tidiga hardcoren i Sverige.
Även om fröet till filmen såddes redan 2002 så var det först i april 2021 Anders Carlborg tog tag i det. Då släppte fotografen Kristofer Pasanen fotoboken "Where we belonged" med foton han tagit på hardcoreband i Linköping på 1990-talet. Anders Carlborg älskade boken och det var sparken i ändan han behövde för att förverkliga sin filmidé. Vid det här laget hade han dessutom arbetat i nästan 20 år som klippare inom TV och film, så han visste vad för sorts arbete han stod inför.
Första steget var att ordna fram materialet varpå han startade en Facebook-grupp där han berättade om sin idé och frågade efter material han kunde använda till filmen. Engagemanget på Facebook var stort och under det följande året åkte han runt och hämtade material ("filmer, affischer, you name it – jag tog in allt förutsättningslöst") och digitaliserade det. Allt gjorde han på ledig tid, helger och kvällar. Efter ett år kände han att han hade tillräckligt för att börja filma men för det behövdes det pengar för att täcka resor och omkostnader kring arbetet. Han tog hjälp av crowdfunding och lyckades ganska snabbt samla in 120 000 kronor från eldsjälar som ville se filmen färdigställd. Därefter bidrog Linköpings kommun och Film i Öst med ytterligare 80 000 kronor.
– 200 000 kronor kan låta som mycket pengar men det är egentligen ingenting när man gör en sådan här film. Min lön under den här tiden har varit noll. Men utan de här pengarna hade det inte gått, det var verkligen superbra att jag kunde få in dem så att jag inte gick back på alla grejer jag gjorde. Under 2023 så släppte jag allt annat, började filma intervjuer och levde på nudlar och sparade pengar. Jag kände att ska det här bli gjort så gör jag det här nu och på det här sättet, säger Anders Carlborg.
Anders Carlborg fick idén till dokumentären 2002. 22 år senare var filmen klar.
Det blev sammanlagt 27 intervjuer, filmade dels på Skylten och dels i Stockholm. Att få folk att ställa upp och engagera sig i filmen var inte svårt. Enligt Anders Carlborg har arbetet med filmen har präglats av samma "gör-det-själv"-anda som fanns på Skylten på 1990-talet, alla ställde upp och hjälpte till.
– Det är alltid tungt att göra en film, mycket jobb och så, men engagemanget och peppen har varit 110 procent. Det har verkligen inte varit problem med att få med dem som jag vill intervjua eller att få folk att bidra med filmer och foton från den här tiden.
Har det gjorts någon liknande film i Sverige tidigare?
– Det var några fransmän som gjorde en dokumentär om hardcorescenen i Umeå för några år sedan. Men jag tror inte det har gjorts någon annan än den.
Apropå Umeå, hur mycket inspiration tog banden i Linköping från Umeå och vice versa?
– Jag tror båda scenerna influerade varandra. Sen fanns det en viss konkurrens scenerna emellan. Vår scen är bättre än er scen liksom. Men det var på ett kärleksfullt sätt, en ungdomlig tävlan.
Johan Lindqvist var sångare i bandet Nine som turnerade runt i Sverige och Europa under 1990-talet och början av 00-talet.
Hardcorebandet Nine spelade så kallad "new school hardcore".
Outlast och sångaren Henrik Lindqvist på Skylten 2003.
Linköpingsbandet Outlast var ett av de största banden inom hardcore på 1990-talet.
Vilka scener var det som fanns?
– Hardcore var stort överallt på 1990-talet men de största städerna var Umeå, Linköping och Vänersborg.
Och vilken var störst?
– Haha, det där är en känslig fråga. Vissa säger att det såklart var Umeå och andra säger Linköping eller Vänersborg. Men det är klart, Umeå var ju skitstora och de hade ju flera band som spelade utomlands och ett väldigt starkt språkrör i Dennis Lyxzén (sångare i Refused).
Hur blev Linköping som stad en sådan centralpunkt för den här musikrörelsen?
– Jag har tänkt på det med. Jag bodde i Norrköping under sent 90-tal och tyckte då att det var en kulturellt roligare stad. Att Linköping var så jävla tråkigt kanske gjorde att något sånt här kunde växa fram? Det fanns inte så mycket att göra annars i stan men på Skylten kunde man göra vad fan man ville. Det fanns sådana möjligheter i det här huset, det var en oas i staden.
Dokumentärfilmen premiärvisas på Skylten nu på lördag den 25 maj och det kommer att bli en heldag för den hardcorenostalgiske. Efter filmvisningen blir det panelsamtal med personer som är med i dokumentären och spelningar med band och musiker som var med på 80- och 90-talet. Ett av banden som spelar är Anders Carlborgs eget punkband Knifven som precis släppt coverskivan "Linköping!" med låtar från Linköpings punk- och hardcorescen. Ett projekt som föddes ur arbetet med filmen.
– När jag började gräva i all musik från Linköping och digitaliserade gamla skivor så insåg jag hur mycket bra musik det finns härifrån. Vi hade gjort coverlåtar med koppling till staden även på våra tidigare skivor men nu bestämde vi oss för att göra en hel platta. Det kommer bli svinkul att spela låtarna nu på lördag och det kommer bli lite extra speciellt att Identitys sångare David Andersson gästar när vi spelar deras låt.
"Jag skulle bli väldigt ledsen om jag åkte förbi med tåget och såg att det var någon kaffekedja här i stället. Det skulle göra ont."
Hur är det att bli färdig med filmen efter så här lång tid?
– Det är oerhört skönt men också otroligt läskigt att lämna filmen ifrån sig. Man känner ju alltid att man kunde ha gjort saker och ting annorlunda. Det svåra har varit att avgränsa sig, jag hade kunnat göra en film som var tre timmar lång men det hade ingen velat titta på. Visst, det här är en film för den inbitna men jag vill också göra den bredare, liksom smal men ändå bred. Filmen är som en långfilm, en timme och 40 minuter, men det var svårt att få med allting på den tiden. Det var ju hundratals band i Östergötland och man kan ju tyvärr inte lyfta alla. Men jag är jättenöjd med resultatet.
Efter filmpremiären på Skylten kommer filmen att visas runt om i Sverige. Visningen på Kulturhuset i Stockholm sålde slut snabbt och i augusti kommer filmen troligtvis att visas på Way Out West.
– Sjukt kul att biljetterna sålde slut på bara några dagar i Stockholm. Intresset verkar vara väldigt stort och det är många bekanta och obekanta som hört av sig från hela Sverige och säger att de ser fram emot att få se filmen.
Några klistermärken sitter kvar på porten till Skylten från 1990-talets glansdagar, Anders Carlborg visar upp några favoriter.
Vi går ut på Skyltens innergård och Anders Carlborg pekar ut var hans band "Backside LKPG" repade. På dörren in till Skylten finns klistermärken med bandnamn som Nine och Outlast kvar på dörren, två av 90-talets stora hardcore-band från Linköping.
Skylten har ju sålts till en privat aktör och många har varit rädda för att Skylten som kulturell fristad skulle försvinna. Vad hade det gjort med Linköping tror du?
– Det skulle vara väldigt mycket tråkigare. I dag är Skylten ännu mer ett kulturhus än vad det var på 90-talet. Då det nästan bara musik men nu finns det många konstnärer och dansare här. Och det behövs ju verkligen ett kulturhus i staden. Det skulle göra ont om jag åkte förbi med tåget och såg att det var någon kaffekedja här i stället. Jag är en obotlig nostalgiker men jag hoppas att min film inte bara ska vara en nostalgisk tripp utan att den också kan peppa unga band i Linköping i dag när de ser hur generationen före dem kunde skapa något tillsammans. Skylten var förutsättningen för det.