När man tänker på svensk jazz så är det nog många av oss som direkt tänker på Jan Johanssons jazzskiva "Jazz på svenska" från 1964. Skivan var en brygga mellan den svenska folkmusiken och jazzen och har med tiden blivit Sveriges mest sålda jazzskiva. "Visa från Utanmyra", som dessförinnan varit en folkvisa bland andra, blev något av en vemodig svensk nationalhymn. Tragiskt nog gick Jan Johansson bort i en bilolycka 1968.
Jan Johanssons söner Anders och Jens Johansson var sex och fem år då. I självbiografin "Trumslagarpojken" (2016) skriver Anders att pappa Jan var iväg på mycket medan han levde och att deras mamma Else ordnade med markservicen i hemmet. Således minns han inte särskilt mycket av sin pappa och brodern Jens har inga minnen alls av honom. Men båda barnen skulle på sätt och vis gå i pappans fotspår - de blev båda musiker, men på ett helt annat sätt. Under 40 år har bröderna tillsammans och var för sig spelat med några av världens största metal- och hårdrocksakter som Yngwie Malmsteen, Rainbow och Hammerfall. Jens som keyboardist och Anders som trummis.
Men när bröderna äntrar Wallenbergssalen i Linköping så finns det inga trummor på scenen. "Jazz på svenska" består nämligen enbart av piano och kontrabas, så Anders fick lov att lära sig att spela det allt annat än lätta stråkinstrumentet vid 49 års ålder. Och det märks delvis under konserten; Anders Johansson är ingen George Riedel (som spelade på originalskivan), men det är inte heller basens extravaganser som är grejen. Nej, han spelar safe och låter Jens Johansson skina som deras far en gång gjorde. Ibland är det nästan kusligt hur likt Jens Johanssons anslag och avväganden är sin pappas, även om tonerna inte alltid är samma. Vissa av låtarna, däribland fyra jullåtar, har pappa Jan Johansson dessutom aldrig spelat, men även där är det som om att hans ande och vemod lever vidare i Jens fingrar.
De båda bröderna bär inte på de pretentioner som jazzmusiker ofta gör. Stämningen i salongen är snarare uppsluppen och familjär, mycket tack vare att storebror Anders helt uppenbarligen är en så kallad "glad skit". Han sköter mellansnacket och är en gudabenådad storyteller. Efter en av de mer andäktiga låtarna berömde han oss i publiken för vår förmåga att vara tysta och att de inte var vana vid det under sina hårdrockskonserter, där publiken skriker och kastar upp saker på scenen. Under en konsert med Yngwie Malmsteen i Sovjetunionen på 1980-talet hade någon kastat upp en 30 kilo tung stör (fisken alltså) i ansiktet på Yngwie, fick vi veta. Skrattet fyller ut Wallenbergssalen och jag väljer att inte faktagranska storyn. Det är en rolig krock på något sätt, två hårdrocksbröders anekdoter och det oändliga svenska vemodet i deras pappas jazztolkningar.
Konsertens bästa stunder är när de spelar klassikerna från "Jazz på svenska": "Visa från Utanmyra", "Gånglåt från Älvdalen" och "Visa från Rättvik". Dessa visor ligger på något sätt nedärvda i vårt DNA, pianots vemodiga toner kommer med modersmjölken. Nationalhymner för gråa decemberdagar kring nollan.