Att dottern Disa blev en naturlig del av teaterregissörens Håkans uppsättningar var inte planerat. Men när de tänker tillbaka föll det sig nog ganska naturligt.
– När jag var liten fick jag sälja program till pappas föreställningar. Jag stod bakom en upp- och nervänd låda och tyckte att det var lite pinsamt, berättar Disa Bäck.
Men det var först flera år senare, när Håkan fick se en video på en sjungande Disa, som idén att börja jobba tillsammans växte fram. Och snart därefter medverkade en 15-årig Disa i pappas uppsättning av Pettson och Findus.
– Men det är klart att det har haft betydelse att pappa hållit på med teater, det har liksom blivit naturligt att leka och spela teater hemma då också, resonerar Disa.
Nu har det gått tre år sedan den där Pettson och Findus-uppsättningen och i dag går Disa tredje året på estetisk gymnasielinje på Folkungaskolan, där hon också är elevkårsordförande. Något hon tycker är väldigt roligt.
– Jag gillar att hålla på med projekt, så jag får se om det är teater jag vill satsa på eller något annat, säger hon.
Man skulle kanske kunna tro att Håkan gärna skulle vilja att dottern går i hans fotspår. Men ganska snabbt förstår man att det snarare är tvärtom.
– Jag brukar säga till folk att om man kan tänka sig att göra något annat så ska man göra det, och ha teatern som fritidssyssla. Det är tufft att vara skådespelare. Det krävs förutom stålvilja både tajming och tur, säger han.
Om någon vet det så borde det vara just Håkan Bäck. Han har genom året satt upp många revyer och teaterföreställningar i Linköping. Han har gått från skådespelare till regissör och senare till producent. Både han och Disa tycker att just teater har något speciellt.
– Man får så mycket energi av publiken. Det man ger kommer tillbaka direkt, säger Disa.
Om publiken ogillar det de ser syns det ännu tydigare om det är just barn som sitter i den.
– De är rastlösa och går direkt om de inte gillar det, anser Håkan.
Direktkontakten är det som gör teater så fantastiskt, tycker både Disa och Håkan. Ingen av dem har känt något större intresse av att hålla på med film. Men kontakten gör såklart också att det ställs höga krav på skådespelarnas tålamod och självförtroende.
– Det gör att de ger lite extra på scen. Det är därför det är så roligt att regissera just teater. Skådespelarna tar ut det sista och får blomma ut, säger Håkan.
I Pelle Svanslös består majoriteten av de i ensemblen av personer i Disas ålder. Det är ingen större skillnad mot att jobba med äldre skådespelare, anser Håkan.
– Unga skådespelare är minst lika bra som äldre, säger han.
Flera av dem har dessutom medverkat i fler av Håkan Bäcks uppsättningar sedan flera år. Något som gör att de är ett sammansvetsat gäng, även om de kanske inte känner varandra lika bra som Disa och Håkan gör.
Att vara far och dotter, bo ihop och jobba tillsammans har mest fördelar, anser de.
– Såklart kan vi säga ifrån på ett annat sätt och ibland bli trötta på varandra. Men eftersom vi känner varandra förstår vi också varandra bättre, säger Disa Bäck.
– Vi har snarare fått en till relation, en professionell, än att vår familjerelation skulle förstöras av att vi jobbar tillsammans.
Hemma vill de dock helst inte prata jobb. Men även där märks det att de arbetar ihop eftersom de går omkring och sjunger på samma låtar.
Under sommaren spelar Disa och Håkan Bäck både Pelle Svanslös och en revy om Tage Danielsson. Till hösten väntar nya projekt, som nyårsrevy, i Teaterns hus i centrala Linköping. Efter det får de se vart det bär av. Disa vill gärna läsa på folkhögskola, för att senare bestämma sig huruvida hon ska satsa på skådespelandet eller inte. Hon vill gärna testa på att bo någon annanstans än i Linköping.
– Fast det är ju här jag har alla teaterkontakter, ler hon.