Anna Lindberg och Victoria Larm Sturmark på säsongens första litteratursalong på Babettes Kafferi
I en tid där vi sedan länge blivit tillvanda nyttoperspektivets förkrympande retorik, där de flesta av oss accepterat att det som skapas också ska gå att sälja framstår den här satsningen smått galen. Vad har de att vinna på det? Varför vill man göra rum för kreativitet och kultur för dess egen skull?
Minns vi ens att det är kulturen som gör oss mer mänskliga? Mikael Kurkiala, författare och docent i kulturantropologi, kallar människan för ”x:et i skapelsens ekvation”. Alla andra arter vet hur de ska leva, men människans ”genetiska program” är så underutvecklat att det inte vägleder oss! Det är kultur som kompenserar denna vår genetiska brist, som ger oss utrymmet att söka meningen med våra liv och vara människor tillsammans med andra. När vi förlorar kulturen och det andliga språket förlorar vi också möjligheten att prata om liv, död, sorg, glädje, lidande, frihet, intimitet och relationer. Ett språk som hjälper oss att inte bara vara människor utan också bli mer mänskliga.
Det ryser till i mig när Lydia Halldorf, en av grundarna av Babettes kulturhus, välkomnar den samlade publiken på oktoberkvällens litteratursalong. Samma rysning som när Babettes kafferi & bageri tilldelades Winnerbäcks kulturpris Nyponet 2016– för sitt kafé där mathantverk, musik, konst och kultur möts. Sådant låter sig inte göras utan en obändlig tilltro till processen, öppenhet för leken och villigheten att offra.
Vi som samlades på nya kulturhuset för att lyssna på författarsamtalet med Victoria Larm fick uppleva en kväll som för egen del blev till ett biblioterapeutiskt kraftfält. Correns tidigare publisher Anna Lindberg förlöste ett samtal som totalt böjde min verklighet! Helt oväntat, i detta bevittnande av ett samtal om fiktiva karaktärer och om ett familjeöde i 1930-talets pestdrabbade Stockholm, expanderade min inre människa. Katharsis, en överväldigande sanning om sådant som jag burit på länge vibrerade inuti min kropp.
”När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt” skriver Olof Lagercrantz i sin bok "Om konsten att läsa och skriva". Så vad var det som jag mindes men hade glömt när författaren Victoria Larm började prata? Vad påverkade min uppmärksamhet så starkt?
Grundtesen i alla de hittills utkomna böckerna i Pestmasken-serien är att de karismatiska huvudkaraktärerna inte har gått igenom en full individualiseringsprocess, de har fastnat i mitten av de psykologiska stadier vi går igenom som människor på resan att bli ansvarskännande vuxna människor med integritet och god självsyn. Vi behöver inte stanna i växten för att det gör ont! Vi behöver veta att det gör ont att växa och våga fortsätta!
”De här människorna har alla stannat vid någonting som har hänt. Det är en form av samtidssjuka idag då vi tror att vi är det som har hänt oss. Vi tror att vi är vår uppväxt. Vi tror att vi är relationen till våra föräldrar. Och sen kommer vi inte mycket längre. Under första delen av livet är det rimligt att tro det där och göra upp med det där traumat som hände. Men sen är det dags att gå vidare!”
Och det är här, hur hon med sådan kraft, i pratet om sina karaktärer och deras liv, påminner publiken om att utforska sanningen; att möta sin kraft, potential, vilja och längtan i relation till det som gör ont. Det som är sant och äkta kan inte gå sönder! ”Du kanske inte alltid kan bryta ett trauma men när du riktar din blick mot något eller någon att älska kommer någonting att ändras! ”
Biblioterapi handlar just om vad böckernas ord och berättelser gör med oss och inte så mycket om boken som sådan. Vad kan jag bättre förstå hos mig själv och hos andra? Linköpingsbon Royne Mercurio som med stort genomslag skapat de tankeväckande illustrationerna Herregud & co har en bild som sammanfattar detta väl: ”Vi lär oss inte av våra erfarenheter. Vi lär oss när vi reflekterar över våra erfarenheter.”
När jag cyklade hem från Babettes kulturhus i oktoberkvällens ljumma vind var blicken klarare än på länge. Tack vare ett inkännande författarsamtal om påhittade människor och deras relationer, såg jag vilken dominobricka jag behöver putta på för att komma vidare. Något som hade gnagt i mig länge och snurrat i min kropp utan lösning föll på plats.
Eller för att låna Kerstin Ekmans ord i "Knivkastarens kvinna":
”Varje människa måste hitta en punkt där hon är hos sig själv. Varje människa som inte vill skäras sönder av världen måste hitta punkten där hon inte kan angripas, grytet under bröstbenet eller en bit öken inuti det egna hjärtat.”
Sussi Yildiz Dag är frilansskribent och driver ett skomakeri med sin man i Linköping.