Thåström, Saab arena, 2025
Ett lilablått kallt sken lyser upp röken och ur röken stiger en siluett med hatt fram, vankar av och an. Man ser bara konturerna men alla de 3 870 personerna i publiken fattar att Sveriges enda rockstjärna precis tagit Linköping i besittning. Om två år fyller Joakim Thåström 70 år men hans persona är precis lika elektrisk som den alltid varit de senaste 50 åren, om än med gråare hår under hatten.
I en intervju med Etc berättade Thåström att han inte kan sluta lyssna på "Magiskt oändligt", första spåret på senaste skivan "Somliga av oss", och det är med den han inleder konserten. Stämningsfullt och trevande, hockeyladan Saab Arena känns förvånansvärt intim. Det kanske är det här som är Thåström numera? Tre minuter senare visar det sig att han också fortfarande vet hur man fullständigt kör över en publik med råhet och energi. I "Beväpna dig med vingar" förvandlas sångaren till en sorts shaman eller väckelsepredikant och publiken dras med i en trans som är svår att värja sig emot. Samma energi återkommer i låtar som "Stora långa gatan" och "Old Point Bar", vilket också är två av konsertens absolut höjdpunkter. Det är mörkt, det är dystopiskt och det är suggestivt. Det är Thåström.
Och trots detta är den tidigare Ebba Grön- och Imperiet-sångaren ljusare är någonsin. Jag såg Thåström för första gången för 23 år sedan, på Kalasturnépremiären i Norrköping. Då hade han hintat att om att det var hans sista någonsin, han var för gammal ("jag orkar inte mer, jag börjar känna att jag är 45"). Solen sken över Folkets Park och även fast det blev en sensationell spelning så var det framför allt en sorts introspektion, som jag minns det tittade han inte alls på publiken utan var uppe i sig själv. Inget fel med det förstås men i kväll, på Saab Arena, kunde den snart 68-åriga Thåström däremot inte dölja sin kärlek; han älskar att spela, han älskar publiken, han älskar scenen. Och han älskar sin musik. Inför "Alltid på väg" proklamerar han i ett sällsynt mellansnack (enda mellansnacket innan detta: "Linköping! LHC!") att det nu var dags för "världens bästa låt alla kategorier". Innan konserten är slut ska vi också få höra "världens näst bästa låt genom tiderna" - "Södra korset".
Även scenografin sitter som handen i handsken, Thåström anno 2025 är som gjord för den här typen av arenarock. Framme på scenen står tolv pelare med varsin ljusrigg som rör sig vertikalt och påminner om gigantiska drönare, vilket bidrar till den post-apokalyptiska estetiken. Allt är genomtänkt - allt från de platsbyggda stålkonstruktionerna som bär upp instrumenten, till kläderna på musikerna. Alt-country-hjälten Christian Kjellvander är turnéns gitarrist och visar sig hantera Thåströms larmande gitarrer med bravur, så även östgöten Henrik "Kisa" Nilsson på bas.
"Kan vi gå nu?" undrar någon i sällskapet bredvid mig efter någon timme. Sällskapet skrattar, det är uppenbar ironi, ingen i hela världen hade velat lämna nu. På sätt och vis är låtarna väldigt lika varandra, alla känner till hur en Thåström-låt låter på en kilometers håll. Men ändå lyckas han förnya sig själv och under konsertens två timmar blir det aldrig tråkigt eller repetitivt. Men inget varar för evigt. En slowed och reverb-variant av Ebba Gröns "Flyktsoda" tar oss i land och sätter allsången i brand.
Det är 5 av 5, 10 av 10, 100 av 100. Årets bästa konsert redan i februari.