Sixten, en av familjens tre katter, har hållit Eva sällskap under skrivandet.
Katten Sixten stryker längs benen när Eva kokar te i köket. Utanför fönstren spricker våren fram så sakta och ett kort stenkast bort rinner Kinda kanal vid Hjulsbro sluss.
– Här är lugnt och skönt. Jag har bott här i 23 år och trivs verkligen, säger Eva.
Telefonen ringer. Det är en väninna och Eva lovar att ringa upp lite senare.
Basala ingredienser i vardagen – ett samtal från en vän, en kopp te, ett tryggt boende, lugn och ro. Viktigt och nödvändigt för varje människa.
– Hur kan det då komma sig att systemet har fallerat så fullständigt att ingen av de här delarna finns kvar bara för att en människa blir gammal och behöver hjälp? undrar Eva.
Hon sätter sig i sin röda sammetssoffa och börjar berätta. Om det som hon beskriver som den värsta perioden i sitt liv. Om sina föräldrar som bodde i ett fint hus i Linköping, med en vacker trädgård som hennes pappa byggt upp. Och om hur allting snabbt rasade när först pappan, och några år senare mamman, blev sjuk och behövde hjälp.
– När pappa blev dålig blev de först kopplade till hemtjänsten. Men det fungerade inte alls. Pappa ramlade flera gånger och trots att mamma larmade så tog det flera timmar innan någon kom. Det enda svaret mamma fick när hon frågade varför det dröjde var att ”personalen väl inte kunde släppa allt de höll på med och komma rusande".
Eva Hellman har tidigare skrivit i sitt yrke och under studier. "Nu har jag fått skriva som jag själv vill, och trots ämnet har det varit spännande".
Efter ett tag blev Evas pappa sämre och lades in på sjukhus. Han orkade inte med otryggheten hemma och när han blev piggare fick han flytta till ett korttidsboende i väntan på plats på ett vårdboende. Där trivdes han bra, men när han väl kom till nästa boende kunde personalen inte ens hjälpa honom att komma ut i friska luften.
– Han älskade att vara ute och han saknade sin trädgård. Vi blev till slut tvungna att byta boende, säger Eva.
På nästa plats fick han visserligen gå ut, men i övrigt var det mycket som inte stod rätt till.
– Personalen var stressad och otrevlig. Pappa var rädd för dem. Han hade mycket sår och blåmärken på kroppen så jag tror att de var för hårda mot honom.
"Den här boken behövde skrivas av någon", säger Eva Hellman. "Jag tror att många upplever liknande saker som jag och min bror har gjort, och att de har väntat på boken."
En tid senare skulle Eva och hennes bror hämta pappan. Tillsammans med mamma skulle de gå på restaurang och fira att de hade sålt föräldrarnas hus.
– Men när vi kom på den avtalade tiden var inte pappa färdig. Han hade smutsiga kläder, ingen hade hjälpt honom att bli klar. Mamma var helt utom sig för hans skull.
Ett par veckor senare fick pappan läggas in på sjukhus. Anledningen var vanvård. Han hade inte fått i sig tillräckligt med mat, hade fullt av sår och blåmärken på kroppen och var inte kontaktbar.
– Han låg på sjukhuset i två veckor. Jag önskar så mycket att jag hade kunnat ta hem honom till mig, men jag har en trappa upp till köket och det skulle inte ha fungerat.
Medan pappan var inlagd på sjukhuset åkte Eva och hennes bror till hans lägenhet på boendet för att titta till allting. Det blev en chock.
– Jag kan inte förstå hur man kan få till det så illa på så liten yta. Det var så smutsigt! Ingen hade hjälpt honom att städa. I tvättmaskinen låg lakan som hade möglat.
Eva hade möte med personalen innan pappan flyttade tillbaka. Och trots att han bodde på ett vårdboende fick hon honom ansluten till lasarettsansluten hemsjukvård, LAH.
– Det var räddningen, säger hon. Han hade dem bakom sig ända tills han gick bort, dagen efter sin 86-årsdag.
"Jag hoppas att boken ska läsas på utbildningar och att den leder till någon form av krav på kunskap", säger Eva Hellman.
Evas mamma i sin tur, hade bott hemma i ytterligare ett par år, men även hon blev sjuk och efter en tids vistelse på sjukhus flyttade hon till ett korttidsboende.
– Men personalen hade ingen kontroll och mamma var livrädd. Det var inte klokt! Vi fick ta hem henne igen, berättar Eva.
Istället blev mamman ansluten till hemtjänsten som skulle hjälpa till med mat och dusch. Hon anslöts även till LAH.
– Men tredje dagen som hemtjänsten kom stal de hennes guldarmband, säger Eva. Hon fick hjälp av den ena personalen att duscha medan den andre gjorde något annat. När de hade åkt och mamma skulle ta sina smycken insåg hon att armbandet, som hon alltid hade på sig, var borta. Jag pratade med enhetschefen och fick till svar att ”det måste du väl förstå att hon inte kan ha saker framme som lockar till stöld".
Till slut flyttade mamman till ett trygghetsboende och hade med sig såväl hemtjänsten som LAH dit.
– Hon fick en jättefin lägenhet med stor balkong och var så nöjd, berättar Eva. Men i takt med att hon behövde mer hjälp av hemtjänsten så spårade det ur fullständigt och blev kaos. Disken stod framme, det låg använda tuggummin på köksbordet. Mamma skulle ha medicin vid tre olika tillfällen på kvällen, det var viktigt, men de gav henne allting vid 17-tiden varje dag. När de skulle byta sängkläder tog de bort de gamla, men bäddade inte i nya. En dag när jag kom dit låg hon på madrassen.
– Jag vill understryka att hjälpen från LAH, som mamma fick under den här perioden, alltid fungerade. De hade ett bra förhållningssätt både till mamma och till oss anhöriga.
– Sina två sista veckor i livet fick hon vara på en LAH-avdelning. Där var det lugnt och skönt och hon blev ompysslad av underbar personal.
Om allt det här handlar Evas bok. Hon berättar i korta kapitel med känsla och inlevelse.
– Ju fler av mina vänner och bekanta som jag pratade med under den här tiden, desto fler liknande berättelser fick jag höra. Några av dem finns med i boken.
– Det är helt obegripligt att det ska vara så här i den svenska äldreomsorgen.
Vad skulle du säga att det beror på?
– Hela systemet har urartat. Det är en så stor kunskapsbrist där ute. Det som tidigare krävde en sjuksköterskas kompetens, görs i dag av helt outbildade människor.
Eva är noga med att inte hänga ut vare sig boendena eller enskilda personer. Tvärtom tror hon att de som är anställda och arbetar under de förhållanden som råder, säkert inte heller mår så bra.
– När man går en utbildning och får betyget E så ska det egentligen innebära att man inte är anställningsbar. Men i dag får nästan alla jobb.
Eva har en tidigare arbetskamrat som arbetar just som vårdlärare och hon vittnar om den låga kompetensen bland eleverna.
– Hon säger att det blir mycket socialt arbete med dem hela tiden, berättar Eva.
– En anledning till den låga kunskapen på boendena är att Skolverket har sänkt kravet för att bli godkänd i ämnet omvårdnad. Som lärare får hon i stort sett godkänna alla, även om hon vet att de inte är lämpliga. När det gäller ett vårdyrke kan det innebära livsfara för patienterna.
Evas bok finns nu att köpa i handeln.
– Den här boken behövde skrivas av någon, och nu har jag gjort det.
– Jag hoppas att den ska läsas av allmänheten och även användas på utbildningar, för så här kan det absolut inte få fortsätta! Det handlar om vanliga människor som har tankar och känslor, sådant försvinner inte bara för att man blir gammal.