Inför en salong fullsatt av tillskyndare övertygar LJO, de goda intrycken från förr består. Det låter modernt, utan att de förväntade storbandskvaliteterna saknas: dynamik, sväng, eleganta arrangemang och inprickningar som smäller till rejält.
Mindre modernt – det kunde vara en bild från storbandens barndom på 30-talet – är det faktum att bland 18 spelande män på scenen finns en enda kvinna, och det är hon som sjunger! Denna gång är det gästartisten Rigmor Gustafsson och hon öppnar med en fin tagning av ”The best of everything”.
Hon är lätt att tycka om, skicklig men med en rak och jordnära utstrålning. Kul att höra henne släppa förtöjningarna och improvisera så frikostigt i ”My shining hour” och i den avslutande bluesen.
Gästade gjorde också slagverkaren Olle Bohm, vars komposition ”Elviran” bryter av mot resten på ett spännande sätt.
Den oumbärlige Magnus Ericsson är nav, ledare, arrangör etcetera. Han behärskar det avancerade maskineri som ett storband är, och förmår därmed visa vad en så unik ensembleform kan åstadkomma. Jag gillar verkligen hans bearbetning av ”Visan om mina vänner”.
Flera musiker ur orkestern angör solistmikrofonen. När Simon Åström spräcker loss på sin baryton utan att lägga fingrarna emellan går det inte att värja sig.
Det här är för bra för att bara göra vid en enstaka konsert, det borde göras om – kanske rentav turneras med. Men storband är en krånglig och dyrbar uppfinning, vi som är på plats på lördagskvällen kan skatta oss lyckliga.