Margareth Sandström berättar om hur hon och Peter de Wit träffades, på tidigt 70-tal. På lördagen promoveras de till hedersdoktorer vid Linköpings universitet. Det var när när de studerade smyckeskonst på en fackhögskola inom gestaltning i Pforzheim i Tyskland som kärlek uppstod. Peter de Wit kom dit från Holland. Margareth Sandström hade just avslutat guldsmedsutbildningen i Strålsnäs utanför Boxholm (i dag hålls den i Dackeskolan, Mjölby). Sedan dess har arbetat och levt tillsammans. De startade en liten guldsmedsbutik i Gamla Linköping, 1973, och efter 19 år flyttade de in till Storgatan där butiken finns i dag. Ända sedan den första tiden har de tagit på sig stora, ärofyllda uppdrag. Inte minst inom akademien.
– Vi gjorde rektorskedjan till högskolan i Linköping, 1973. Och så gjorde vi Medicinska fakultetens halskedja, på 1990-talet. Temat var "hela människan". Och när man satte kedjan på sig blev en tudelad människofigur hel. Det var dekanen Mats Hammar som formellt fick ta emot den, minns Margareth Sandström.
De har också fått liknande uppdrag av andra universitet, och de har nyligen designat smycket som länsstyrelsen gav till prinsessan Estelle i sexårspresent. Ett annat stort projekt är biskopskräklan (staven).
– Den gjorde vi till Martin Lind, men den skulle dels vara möjlig att korta ned till hans efterträdare eftersom han är ganska lång, dels skulle den kunna delas på mitten för att transporteras lättare. Det krävde ganska mycket teknik.
Men sedan dekorerade de den finurligt, och på deras eget sätt.
– Gåsen, alpkråkan och andra symboler som skulle finnas med på kräklan gjorde vi med små borrade hål så att de syns när ljuset faller igenom. Det tyckte jag var väldigt bra gjort! säger Margareth Sandström.
De brinner för smyckeskonsten, och de var sannolikt lite tidiga i sin genre när de kom från Tyskland och började göra egna kollektioner och därför kunde de dra nytta av sina kontakter i Europa.
– Det tar lång tid att få förtroende för en guldsmed. Det handlar om att få förtroende att göra någons bröllopsring, eller att få laga något. Det är ganska känsligt. En ring som passar perfekt, det händer en människa på sin höjd ett par gånger per år. Våra första tio år i Gamla Linköping var inte alltid så lätta för oss. Dessutom behövde vi hålla öppet varje dag, i princip året runt. Det var slitsamt.
I dag har de flera anställda guldsmeder i verkstan ovanför butiken. De har presenterat två–tre nya kollektioner årligen de senaste 40 åren. Och man kan nog kalla dem för ganska uthålliga. Peter de Wit menar att en nutida smyckeskonstnär måste ha en fot in i framtiden.
– Det kan ta upp till femton år innan en kundkrets hittar fram. I början tänker många bara "oj! vad är det för något?". Det mognar ofta med tiden, säger han.
De båda parhästarna har dock inte så mycket gemensamt när det gäller formgivningen. Peter de Wit arbetar mycket med raka former och geometri. Kuber återkommer ofta.
– Det har hållit i sig. Det finns oändliga kombinationer av geometriska mönster, säger Peter de Wit.
Var får ni allt ifrån?
– Det är den svåraste frågan. Men på något sätt finns det en stark röd tråd i det vi gör. Jag hämtar mycket från naturen. Det kan vara blåstång, "näsor" från lönnträdet eller frökapslar som är min favorit. Jag gillar när det är sprött, ihåligt och när metallens yta känns lite som papper, säger Margareth.
De har levt med konsten och butiken. Deras två barn är vuxna nu, men har varit med hela tiden. På väggen hänger en kort text om hur man smider ett smycke, skrivet av dottern Ida när hon var sex–sju år gammal. En av Sandström de Wits storsäljare är en tjock oregelbunden ring som designades av sonen Leon av vax när han fick skapa i verkstan.
– Det enkla är oftast det allra bästa. Barn har det med sig från början, sedan blir man vuxen och måste gå på konstutbildningar för att lära sig att släppa kontrollen igen, konstaterar Margareth Sandström.
Vad vill ni göra i framtiden?
– Vi vill fortsätta att skapa ännu fler smycken. Det är vad vi vill göra, svarar Margareth direkt.
Och så här säger Peter de Wit:
– Det är fantastiskt att de på filosofiska fakulteten har sett att smyckeskonst är ett uttryck. Det känns otroligt hedrande, mer än vad som går att beskriva. Men vi kommer att fortsätta ungefär som vanligt. Vi planerar just nu en utställning till hösten. Allra mest vill vi ha tid till att göra nya kollektioner.