”Vi hoppas att vår bok inte uppfattas som en anklagelse. Våra föräldrar ville oss väl men vi ville något annat med våra liv”, förklarar Anette och Reza som är aktuella med boken Flyg fjäril, flyg.
Anette Althén undervisar på Anders Ljungstedts gymnasium och Reza Mousavi deltar i hennes kartläggningsklass som ligger till grund för på vilken nivå han ska fortsätta läsa sin språkintroduktion. Reza är då 17 år och de båda börjar prata med varandra:
– Ja, och efter fem veckor placeras du på ett annat gymnasium, men kommer tillbaka till oss för att hälsa på. Du behövde prata och på den vägen är det, eller hur? berättar Anette och söker Rezas godkännande med en varm blick. Han nickar.
Reza kommer efter en tid i Sverige att få ett tragiskt besked:
– Jag visste att mamma var lite sjuk, men så kom min gode man och frågade om jag varit i kontakt med min familj i Iran på sistone. Det hade jag inte. Då berättade hon att min mamma var död.
Det här avgörande ögonblicket och andra viktiga händelser i era liv kan man läsa om i boken, men ni låter huvudkaraktärerna heta Margareta och Ali. Berätta varför!
– Ja, och just det är sant som det beskrivs i boken. Först tänkte vi skriva självbiografiskt men eftersom våra mammor inte lever längre fanns det så mycket som vi aldrig kunde få verifierat. Därför valde vi fiktion med självbiografiskt stoff, berättar de båda samstämmigt.
Under arbetet med texten talade de mycket om sina mammor. Hur det kunde känts för dem, om deras tankar och önskningar. Snart inser de vilken betydelse mödrarnas livsval faktiskt haft för Anettes och Rezas respektive uppväxt. På likartade sätt. Trots att de levde på så vitt skilda platser i världen.
Reza var strängt uppfostrad i en patriarkaliskt muslimsk familj där det inte ingick att ifrågasätta eller utmana regler. Anettes familj var aktiv i en frikyrka där strikta levnadsregler gällde:
– Jag vågade aldrig riktigt säga ifrån, minns Anette.
– Samma här! Om jag prövade att ge en annan syn på saken och fick ett nej, så lät jag det vara. Men så var inte min bror, inflikar Reza.
– Ja, där var vi väldigt lika. Jag hade också en bror som ifrågasatte precis allt, skrattar Anette.
Det var också han som försvarade och skyddade dig fysiskt mot killarna som mobbade dig i skolan, som det berättas om i boken?
– Ja precis, det var han.
Reza vill samtidigt poängtera att det kanske inte handlade så mycket om föräldrarna i sig, mer om en hel kultur som man har att förhålla sig till:
– Vi hoppas att vår bok inte uppfattas som en anklagelse. Vi är barn av vår tid och kultur. Våra föräldrar trodde att det här var det bästa för oss. De ville oss väl men vi ville något annat med våra liv, förklarar Anette.
Det krävs mod för att lämna ett sammanhang som är styrt av stränga regler och hederskodex. I boken beskrivs Rezas bror som den modige initiativtagaren. Pappan tyckte att det var bra om Reza följde med sin bror. Som papperslösa afghaner skulle de åtminstone ha varandra under den allt annat än säkra flykten genom Iran och Turkiet. Men rollerna ska plötsligt skifta:
– Ja, min bror kommer med mig till Sverige men ångrar sig och vänder tillbaka till Iran.
Så du som är den ”försiktigare brodern”, väljer ändå att stanna?
– Ja, han gav upp medan jag ville vänta på besked från Migrationsverket. Färden hit var ju inte enkel. Den kunde ha kostat oss livet! Det var många gränsposteringar som vi måste ta oss igenom. Utan pass. Man fick gömma sig i bilar. Flydde man kunde man bli beskjuten. Många förlorade sina liv.
– Du ville ju inte ge upp. När du väl kommit hit, påminner Anette.
– Ja, så var det.
– Men vi har inte berättat så mycket om flykten från Iran i boken. Det kanske blir i nästa bok, avslöjar Anette.
– Nej, fokus för den här boken är att välja sin egen livsväg, förklarar Reza.
Har det varit ett högt pris att göra ett sådant val?
Vad har en femtioårig svensk kvinna och en ensamkommande afghansk pojke gemensamt? Inget. Och samtidigt väldigt mycket.
– Ja, för min del har det varit rent mentalt. Det svåra har varit det dåliga samvetet och rädslan för att bli lämnad kvar. Att inte få komma till himlen, vilket var frikyrkans lära. Samtidigt kände jag ju en sådan befrielse. Jag ville slippa den sociala kontrollen, förklarar Anette.
Och häri ligger den väsentliga likheten med hederskulturen som Reza vuxit upp i?
– Ja, instämmer de båda.
– För min del var det så att jag inte vågade göra något annat än att följa alla regler, trots att jag inte förstod dem. När jag kom till Sverige och fick bo i en svensk familj, ja först då förstod jag att det finns andra sätt att leva och att det också går bra. Och fick mod till det. Men det tog ett tag, säger Reza med ett leende.
Anette och Reza vill emellertid poängtera att alla frikyrkliga familjer inte lever så i Sverige och inte heller lever alla muslimska i enlighet med hederskulturen.
Efter att Reza fyllt 18 år sker några avgörande händelser i Sverige. Han får avslag från Migrationsverket och ska flyttas till en flyktingförläggning i norra Sverige. Han har bott två år i Linköping men tvingas nu lämna skolan, vännerna, Anette och hela det sammanhang som blivit en trygg plats för honom. Han känner en svensk familj sedan tidigare och när de får höra om Rezas påtvingade flytt, sträcker de ut en hand:
– Ja, trots att de just fått en liten bebis fick jag komma och bo hos dem, utbrister en rörd Reza.
Därefter kom regeln om nya gymnasielagen. Efter genomgången och godkänd gymnasieexamen ska man inom sex månader ha skaffat sig en fast tjänst:
– Jag fick en tjänst som administratör, eftersom jag hade utbildat mig till HR-assistent på Yrkesvux. Idag arbetar jag som personlig assistent.
Reza var strängt uppfostrad i en hederskultur. Anettes familj var aktiv i en frikyrka där strikta levnadsregler gällde.
Och nu har något annat fint hänt i ditt liv?
– Jag har träffat Fatima och vi gifte oss nyligen.
Samma namn som på flickan Ali träffar och förälskar sig i när han är i tidiga tonåren, enligt boken?
– Ja, hon hette också Fatima. En dag var hon bara borta. Hon hade gifts bort med en man. Ali såg henne aldrig mer.
Just det avsnittet var tungt att läsa. Jag anar att bokens titel sammanfattar bland annat just den erfarenheten och en önskan om att slå sig fri?
– Ja, det är viktigt för mig att stå upp för det jag tror på. Det känns viktigt att få berätta och detsamma gäller för dig, svarar Reza och ser på Anette.
– Ja och det är vårt budskap. Se så olika vi är, till kultur, religion, ålder, kön och ändå är vi så lika. Flyg fjäril, flyg är en roman om att hitta sig själv och att likt en fjärilslarv spränga sig ur sin kokong. Det är också berättelsen om mammors kärlek till sina barn. Och vad de är villiga att offra för dem. Människan ska leva fritt och flyga som en fjäril, avslutar Anette.