Filmen visades under onsdagskvällen av Linköpings filmsalonger i Filmstaden och skaparna Malla Grapengiesser, Per Bifrost och Alexander Rynéus fanns på plats för att svara på frågor. Efter fyra års filmande och sållande i 200 timmar material hade filmen världspremiär på en dokumentärfilmsfestival i Köpenhamn i mars. Men den stora, riktiga, premiären var någon månad senare i Kulturverkstaden i Österbymo i Ydre kommun.
– Det var superspeciellt. Under premiärhelgen sågs filmen av 700 personer och många sa att det var en film som de hade längtat efter – en film som visar upp deras kommun på ett annorlunda sätt, på ett positivt sätt, säger Per Bifrost.
I filmen får publiken bland andra följa kommunalrådet Sven-Inge, fabriksägaren Bengt och hans dotter Lottie och ungdomarna Emilia och Lina. I ett sävligt tempo berättas den stora berättelsen genom små ögonblick.
– Vi ville ha ett lågmält drama med de små ögonblicken i fokus. Och de bästa ögonblicken bara händer ju, som scenen där Bengt skjuter en gran till exempel. Vi åkte ner för att filma julen och fick lära oss att "skjuta gran" var något man gjorde, säger Alexander Rynéus.
Att skjuta gran var något som Malla Grapengiesser väl kände till. Hon är uppvuxen i Ydre och hennes pappa använde sig ofta av den tekniken för att hämta hem sin julgran. Hon säger att syftet med filmen bland annat var att hitta och visa motsatsen till de ofta negativa nyheterna om nedläggning och avbefolkning som kommer från mindre orter.
– Något som vi kände utmärker Ydre är att där finns inte den där "ge upp-andan" som på andra liknande platser, säger hon.
Att välja ut vilka personer som skulle förekomma mest i filmen föll sig ganska naturligt.
– Bengt som driver fabriken var given som en person som fick symbolisera lojaliteten till platsen. Emilia och Lina är de unga som går i valet och kvalet om de ska flytta eller inte och kommunalrådet Sven-Inge skulle förstås vara med.
Filmarna får ofta kommentarer av personer som sett filmen som säger att den inte känns helt dokumentär, att den måste vara skriven och regisserad.
– Jag tror det beror på att vi lagt så mycket tid att de vi filmat har "glömt bort" att vi är där. Vi ville att filmen skulle vara lite som en julkalender, att man öppnar en lucka och tittar in för att se vad som händer, säger Per Bifrost.