David Andersson säger att alla har sina egna variationer av vad punk är, men att det finns ändå en stark gemenskap.
Utöver att vara doktorand i historia på Liu är David Andersson även författare och musiker. Hans nyutgivna bok handlar om svensk råpunk på 80-talet och skildrar trenderna som svensk punkmusik satte, och dess påverkan på fans världen över.
David Andersson flyttade från Åtvidaberg till Linköping när han var 15 och gick med i bandet Identity. En tid senare flyttade han till London, där han bodde i 16 år och arbetade som musikproducent. Han har mixat åt svenska artister, som Robyn, Peter, Bjorn and John, Lykke Li och Kent. Han kom tillbaka till Sverige 2016, och har sedan dess pluggat och arbetat på sin bok.
– Det känns jävligt kul att boken är ute. Ganska overkligt fortfarande för den har varit i idévärlden så länge. Jag tänkte först göra någon slags dokumentär om råpunk-scenen, bara nån keff Soundcloud-dokumentär eller nått, du vet, hemmagjord Youtube-sak. Jag tyckte att det var så knäppt att punken i Sverige knappt har dokumenterats. När jag var DJ var jag överallt i världen; Australien, Mexiko, USA ... Och på alla ställen såg jag massor folk med obskyra t-shirts och märken med svenska punkband! Tanken var väl inte att göra en så tjock bok, men vi samlade ihop så mycket material att den bara växte och växte.
Varför är punk intressant?
– Det är alltid intressant! Därför att det är så speciellt. Det har tilltalat folk sen det kom, det har bara blivit större och mer globalt. Det finns en tillåtande filosofi som uppmuntrar folk att vara sig själva och släppa normförtrycken. Det ger folk ett free space, så att säga. Man uppmuntras till att skapa bara, man behöver inte vara så himla skicklig. Det har en sorts frihetstanke till sig. Punken betyder ju också olika för alla, vissa tycker att det handlar om utstyrslarna, för andra är det politiskt, det är mycket antifascism, veganism, antimilitarism.
Vilka är den här boken för?
– Bra fråga ... Den är för alla som är intresserade av kultur, subkultur, design, skapande, historia och ideologier. Ja, alla som är intresserade av att uttrycka sig själva.
David säger att det kändes väldigt viktigt att han återberättade andras historier på ett värdigt sätt och representera så många perspektiv som möjligt.
Vissa kanske tycker att punken är avskräckande...
– Det är klart, jag skriver om det i boken också. Det kan uppfattas väldigt rått och våldsamt, och det är det ju också, fast inte på ett hotfullt sätt utan det handlar mer om katarsis. Istället för att vara våldsam på riktigt kan man få utlopp i punken, det är ju kreativt och det är energi som kommer ut. Sen är det ju så, it's not for everyone. Det finns en viss typ av gatekeeping i punken också, kommer det in för många som inte förstår grejen så vattnas det ur, men det är inte elitistiskt, utan det handlar om att man måste vara införstådd i vissa grejer, typ att man inte får vara mobbare eller rasist.
David Andersson säger att det var stark kvalitetskontroll på bilderna som är med i boken, och att flera häftiga bilder inte kom med på grund av det.
Gör du fortfarande musik?
– Ja, jag tänkte att jag skulle sluta göra musik, men man dras in i det ändå ... Så nu är jag med i ett punkband som heter Moralpanik.
David minns hur det var när han var tonåring och var med i Identity i Linköping:
– Det är fantastiskt att vi kunde ha så kul tillsammans, och liksom åka på turné i Spanien tack vare punkens globala underground nätverk.
David Andersson poserar vid sitt RÅPUNK-klistermärke,
Hur ser punkscenen ut idag, lever punken?
– I alla högsta grad. Det är helt otroligt, alltså här i Linköping kan man ju gå på punkspelningar en gång i veckan. Det är ju för att folk håller på med det så jävla mycket, det finns inte några passiva fans utan de är lika mycket deltagare som konsumenter. Banden är fansen, och fansen är banden, det finns ingen hierarki i punk, och det är en sak som håller den så levande.
David lyssnar mestadels på gammal punk, han tycker att det finns något mer genuint över den.
– Folk testade så mycket då, det fanns ju inga mallar än för punken.
Dagens punkmusik tycker han är lite av en återvändsgränd.
– Man kan bara spela så fort och så rått. Som allt annat blir det lite strömlinjeformat. Men det finns mycket bra, och kanske är det jag som inte har grävt tillräckligt mycket i ny punk, säger han.
David Andersson gläds över att fler tjejer syns i punkscenen "Idag på spelningar är det ju 50/50 killar och tjejer, både i publiken och på scenen".
Finns det glädje i olyssningsbar musik?
– Oh, ja. Gränslös glädje! Det är ju det här med katarsis; är man stressad eller frustrerad och sätter på en låt som går i 180 så slår energierna ut varandra och man blir ett lugn liksom. Det blir som meditation.
Vad har punken främst bidragit med?
– Jamen det är väl det här med ett alternativt sätt att tänka. Det är ju ständigt aktuellt, för varje generation finns det ungdomar som känner att det inte passar in, eller inte vill passa in, och punken erbjuder en fristad för dem. Den erbjuder liksom ett utlopp för frustration hos ungdomar där det annars hade kunnat gå väldigt fel, om du förstår. Punken förespråkar också eget ansvar, det finns en "jag är mig själv men jag tar ansvar"-attityd. Det är frihet under ansvar som gäller.
På Skylten ler David Andersson när han ser scenen och berättar han att han har spelat där flera gånger.
En annan som var med när det begav sig är Ola Fagerberg, som idag arbetar på Corren. Han var med i två av banden som boken nämner; Kurt i kuvös och Raped Teenagers. Han var verkligen i mitten av den rörelse som pågick under några år på 80-talet, och att han ser många bekanta på bilderna i boken.
– Jag tycker att David har gjort ett riktigt praktverk om den här genren och subkulturen, och satt det i sammanhang för den här tiden. Man får komma ihåg att 1981 kändes Sverige som en grå avkrok till DDR. Man skulle helt enkelt inte ha roligt. Torbjörn Fälldin var statsminister, det var hårda alkoholregler, det fanns bara två TV-kanaler – och de populära programmen hette Nygammalt med Bosse Larsson och Janne "Loffe" Carlsson show. Någonstans där uppstod en sorts tonårsreaktion mot hela den här meningslösa tillvaron. Punken hade ju kommit några år tidigare, men skruvades nu upp flera varv till. Musiken blev mycket hårdare, kläderna trasigare, åsikterna mer kompromisslösa och däri uppstod råpunken. På något sätt fick vi hålla på ... Vi gjorde egna tidningar, arrangerade våra egna spelningar, protesterade, festade och hade roligt, säger Ola Fagerberg.
I slutet av september kom beskedet att kommunen säljer kulturhuset Skylten till den privata fastighetsägaren Mannersons. Det gamla tegelhuset intill tågstation var en central plats för David Andersson och Linköpings punkscen.
– Gud, Skylten var ju mitt vardagsrum i fyra års tid. Jag kommer från en ganska sluten bruksortsmentalitet, att vara annorlunda var inte speciellt uppskattat. Men genom punken fick jag kontakter med folk på Skylten och det var där jag hittade min familj. Där kunde jag få utlopp och vara mig själv. Det var en fristad och en lekplats samtidigt, man kunde ju vara där hela nätterna och spela in musik. Det var extremt kreativt, visst förekom fester, men det var mest kreativitet. Skylten har förändrat massor av folks liv. Dit kom ju band från hela världen. De hoppade av på järnvägsstationen och gjorde en spelning, stannade över natten och drog vidare nästa morgon. Så Skylten har ju också varit ett fönster ut i världen, säger David Andersson.
David Andersson kan inte låta bli att kila upp för trapporna till tredje våningen på Skylten. "Här uppe brukade vi vara" säger han.
Vad tycker du om försäljningen?
– Jag tycker att det är ansvarslöst. Jag vet att "de bara byter ägare", men när det hamnar i privata händer finns ett vinstintresse och de kan i stort sett göra vad de vill med stället. Det har hänt innan att verksamheter som Skylten förändras totalt. Så ja, jag tycker att det är ansvarslöst, speciellt i dessa tider som vi lever i. Kultur är inte nöje och förströelse, det handlar om att skapa gemenskaper och förståelse för andra människor, att folk ska få uttrycka sig och inte bli galna. Det handlar om folkhälsan.
David kommer av sig och tar ett andetag.
– Gud nu känner jag att jag bli upprörd. Det är möjligt att husen är K-märkta, men det är jäkligt värdefull mark och jag är rädd för att i framtiden se typ Espresso House på andra våningen, eller att tredje våningen blir någon flashig kontorsvåning. Jag vet inte exakt vad de har för intresse med Skylten, men det är privat och då finns det alltid ekonomiska intressen. Jag har ju gjort mitt där, men jag är orolig för dagens och framtidens ungdomar.
Mannersons vd Carl-Fredrik Grönhagen berättade om företagets vision för området när försäljningen offentliggjordes.
– Det handlar inte om att tränga ut kulturverksamheter utan i vår tanke handlar det om en möjlighet att öppna upp och koppla näringslivsdelen med det som finns i kulturdelen så att kvarteret som helhet blir ännu mer attraktivt.