Mums-Mums var det självklara valet när man besökte Cloettaboden. Snart är det slut med det.
Jag är född och uppvuxen i Motala. Staden som är känd för sin vackra natur och ständiga närhet till Vätterns vackra vatten. Det Motala inte är känt för är butikerna. Så när jag var liten var ett självklart helgnöje att sätta sig i bilen med mamma och åka de 45 minuterna till Linköping.
Nu har jag bott här i Östergötlands största stad i mer än fyra år. Men fortfarande får jag en barnsligt mysig känsla när jag strosar i Gränden, över Gyllentorget och upp för Tanneforsgatan. Ledighet, shopping och en spännande middag. Bara jag och mamma som unnade oss.
Men det fanns också ett självklart stopp på vägen in till stan: Cloetta. Först var det butiken i Ljungsbro och sedan Cloettaboden i Gamla Linköping. Jag tror inte att min mamma blir ledsen om jag avslöjar henne som en godisråtta. Hon är trots allt uppvuxen utanför Ljungsbro och fabrikens sockriga ångor kanske gjorde något med befolkningen.
Att gå in där i den dignande godisaffären var underbart. Andrasorteringen var alltid spännande. Mamma siktade in sig på Pollypåsarna. Men jag hade bara ögon för Mums-Mums. Det blev en symbol för Linköping.
Jag kanske inte riktigt förstod det då, men när nyheten bekräftades på onsdagen blev jag på riktigt ledsen. Om jag äter mycket Mums-Mums i dag? I princip aldrig. Det är mer symbolen för de härliga stunderna jag och mamma delade när vi åkte in till storstan bara hon och jag. Kanske är det en längtan efter den tid som flytt.
Har jag då några fler starka barndomsminnen av godis? Ja. Min bästa kompis kunde smälla i sig en 200 grammare mjölkchoklad på någon timme. Om det var Marabou, som nu alla vet tillverkas av Mondelez som Ukraina svartlistat? Svar ja.
Alla mina sockriga barndomsminnen är förstörda.