När redaktionen blev varse att Jonas Gardell skulle komma till Linköping och Konsert & Kongress beskrevs han i mejlet från sin PR-byrå som "högaktuell". Och det stämmer ovanligt bra in på Jonas Gardell den här hösten och vintern. För några månader sedan släppte han boken "Till minne av en villkorslös kärlek", i jul kommer TV-serien ”De dagar som blommorna blommar”, i januari har han premiär för sin extravaganta föreställning "Queen of fucking everything" i Stockholm. Och så ståuppföreställningen som kommer till Linköping, förstås.
– Men vänta nu, vad är det för fel på min och Marks podd? Och vår långfilm "En komikers uppväxt" som vi spelar in as we fucking speak?
Många järn i elden, som sagt. Dessa intensiva perioder i strålkastarljus från höger och vänster kommer dock i cykler och föregås av långa perioder av mer solitärt arbete.
–Det jag gör har en väldigt lång tillkomstperiod. Det som kommer nu under den här halvårsexplosionen har jag skrivit på i sex år. Det innebär också att jag just nu är extremt offentlig. Mitt liv går mellan de ytterligheterna – att antingen vara helt isolerad och sitta och skriva eller att vara väldigt, väldigt offentlig – och just nu är jag väldigt offentlig.
Trivs du med det?– Det är en del av den cykeln. Mot slutet av de offentliga perioderna tycker jag att det är fantastiskt skönt att krypa tillbaka in i skrivandet igen. När jag skriver – vare sig det är en bok, eller show, eller film – går jag in i ett universum som jag skapar. Där går jag runt och utforskar för mig själv. Sen så småningom gör jag detta universum tillgängligt för alla och det är lite konstigt, för då är det universumet inte längre mitt och då måste jag hitta ett nytt universum som jag kan utforska själv – det är därför jag fortsätter att skriva.
Ståuppföreställningen som han kommer med till Linköping ska inte ses som en uppvärmning till den större showen "Queen of fucking everything".
– Det är en färdig föreställning och texterna utvecklades redan förra hösten – det är inte som att jag ska testa om det här eller det här är roligt – utan det är roligt.
När han ställer sig på scenen i Crusellhallen är det bara han och en mikrofon – inga andra krusiduller.
Gillar du det avskalade formatet?– Jag gillar båda två och jag gillar att pendla mellan det avskalade och jätteshowerna. I "Queen of fucking everything" är kulisserna handmålade och mellan 8 och 17 meter höga och går på en halv miljon kronor, det är ett jättespektakel. Allt det är roligt men det är också förbaskat skönt att veta att jag faktiskt också kan underhålla publiken i en och en halv timme utan allt det där – bara med mina berättelser och min förmåga att fånga folk.
Jonas Gardell tycker att det har blivit så jäkla deppigt i Sverige och världen de sista åren. Det är klimathot, skogsbränder och sociala medier som svämmar över av hot, hat och lögner. Med föreställningen vill han ingjuta lite mod och jävlar anamma i publiken.
– Jag åker runt och säger "nu får vi för fan ge oss". Det kom en klimatrapport där det står att vi har 10–15 år på oss att vända den här skutan annars är det kört. Då tänker jag: "ja, men vafan. Då får vi väl vända den här skutan då". Det är inget att snacka om. Lite jävlar anamma!
Föreställningen handlar också mycket om Sverige. När vissa bara ser elände och ropar systemkollaps känner inte Gardell igen sig.
– Det är för fan inte det Sverige som jag har åkt runt i de senaste 35 åren. Mitt Sverige är ganska hyggligt, lite blygt och tafatt. Ett ganska skönt land, om än lite töntigt.
Vad ska du göra härnäst?– Du menar efter 2021, när alla dessa projekt är klara? Ja du, då tar jag väl på mig mina tofflor och min slitna gamla kofta och går in i mitt eget universum där ingen annan får vara. Sen går jag omkring där och skrotar och så får vi se om det någonsin blir någon bok, tv-serie, film, eller föreställning. Blir det så är väl det bra. Och om det inte blir det så får jag vandra omkring i mitt universum för evigt förlorad, det är också okej.