Kerstin Eriksson, konsulent på Hemslöjden, vet vad hon pratar om. För sjunde året är hon med och arrangerar denna kulturfestival i centrala Linköping.
Festivalen har knappt börjat, ändå känner hon sig säker på att publiken kommer att hitta till de olika programpunkterna. Det är alldeles lagom med ett endagarsevenemang, tycker hon
– Det tar några år att jobba fram ett program med egen profil. Det här är inte stadsfesten eller kulturnatten i Norrköping, det här är något annat, mindre spektakulärt, förklarar hon.
Soppan är god, jag dröjer mig kvar på innergården. Om några minuter ska arkitekten och formgivaren Magdalena Perers invigningssamtala med Tina Ignell från Vävmagasinet. ”Invigningssamtala” låter som ett begrepp som klippt och skuret för City Art Link. Reflektion och dialog. Det goda samtalet. Publiken trängs, men lyssnar intresserat.
En timme tidigare på Hunnebergsgårdarna har Gunnar Elfström fått ett hedersuppdrag; att inviga ”Minnenas magasin”. Magasinets väggar täcks av svartvita foton från 1929. Bakom kameran: Linköpingsprofilen Bengt Cnattingius.
När Gunnar Elfström talar så lyssnar Linköpingsborna. Hans entusiasm för de bevarade stadsgårdarna är smittande. Vi får veta att de till och med är en riksangelägenhet.
Lite längre bort på Hunnebergsgatan, på Galleri Fotostugan, ställer Anne De Geer ut svartvita, analoga fotografier. Snygga, gåtfulla, lockande.
– Jag jobbar konsekvent med gammaldags mörkrumsteknik. Det är rent magiskt när bilden börjar framträda i det röda ljuset. Det är värt allt krångel, förklarar hon.
Mest folk denna milda lördag drog Joanne Posluszny Hoffsten och avtäckningen av hennes kärleksbänk (”Love bench”). Cirka 200 personer hade samlats vid Biskopsparken. Inramningen blev dock för pretentiös för min smak och mitt intresse för saken sjönk undan. Jag får bekanta mig med bänken lite senare.
Joanne och maken Lars återkom sen i Östergötlands museums utställning där 33 Linköpingskonstnärer via egna nyskapande verk kommenterar gamla konstverk ur museets samlingar (läs mer i Corren 21/9).
Ett friskt och härligt sätt att visa verk ur gömmorna. Tänkvärt och humoristiskt. Men som bottnar i engagemang för konsten och konsthistorien.
City Art Link – det lågmälda samtalets festival – fick för min del en förnämlig avslutning när Östgöta Barock, anförda av alltid lika medryckande Torbjörn Köhl, spelade Händels ”Concerto Grosso”.
20 minuters hänförande barockmusik i Domkyrkan, musik som ytterligare underströk känslan av att festivalen nu till sist har hittat hem.