Hennes roller är många. Frilansjournalisten Christel Valsinger skriver främst för Musikindustrin, en plattform för branschen.
Hon är ordförande i juryn för Musikförläggarnas pris. Hon har också suttit i Grammisjuryn, och till nyligen även i Lars Winnerbäcks jury som delar ut kulturpriset Nyponet.
Artisten Christel Valsinger blev först känd i The Pusjkins på 90-talet. Nu är det 500 Mil som gäller, duon hon har tillsammans med Anna-Charlotta Gunnarson – som också är journalist.
Deras EP "USA–Sovjet" pryds av två autentiska semesterbilder från kalla krigets 80-tal: en tonårig Christel Valsinger i New York och Anna-Charlotta Gunnarson i Moskva.
– Vi har ju en del humor i det vi gör, men som kvinna kan det vara svårt att komma undan med. Folk förstår inte alltid att man skämtar, säger Christel.
Nu har 500 Mil startat en podd där musiken, journalistiken och humorn möts.
– Där smälter allting ihop. Vi har försökt låta bli att blanda rollerna, men vi har så mycket tankar om låtarna och tiden vi lever i. Varje låt har en historia, det är allt från samhällets utveckling till relationer.
Att göra en podd har visat sig vara ett bra sätt att nå ut till publiken. "Vi hamnar inte på några hitlistor som delas av kidsen", säger Christel. Men att berätta om pinsamma och stolta ögonblick och lyfta fram bortglömda idoler som Kim Wilde funkar bra.
Podden är en av många kreativa lösningar det gångna året inspirerat till. Att släppa ny musik utan att kunna komma ut och spela var mindre roligt.
– Det har inte varit något bra år för kulturen. Det finns en uppdämd energi nu, när vi får gå på konserter, teater och bio igen kommer det bara att explodera! Jag förstår mer och mer hur viktigt det är. De där upplevelserna är höjden av livet som man behöver för att inte sjunka ner i vardagstristessen, säger Christel Valsinger.
Hon säger att de privata arrangörerna har det kämpigt. Att vara eldsjäl räcker inte. De behöver publikens stöd, men också samhällets.
– På Where's the music slogs jag av att jag kunde gå mellan tio bra scener i Norrköping. I Linköping finns bara ett par.
Sist hon skrev i Corren var som skivrecensent för ett par år sedan. 30 januari kommer hennes första nya krönika. En titt bland klipp från 90-talet blev en liten chock.
– Det var en ganska tuff och kaxig ton, jag trodde att jag var mycket mer timid.