Femåringen vid min sida känner omedelbart igen alla detaljer på den löftesrika scenen, inklusive mucklan på taket, och konstaterar snabbt att trädkojan måste vara den som Findus i berättelsen om pannkakstårtan åker linbana från.
Saknar mjöl
Berättelsen börjar med den träige gubben Pettson som glömt att det är Findus födelsedag. Mjöl saknas, därför kan de inte baka pannkakstårta för att fira, cykeln måste pumpas för att Pettson ska kunna åka och handla och mitt i alltihop kommer sure Gustafsson och lämnar över den galna tuppen som Pettson lovat ta hand om.
Tuppen förpestar födelsedagen med sitt galande men hönorna är imponerade och fjollar sig obeskrivligt.
I mitt tycke bjuder samtliga karaktärer på härligt talande kroppsspråk, från Findus sprittiga kattglädje till tuppens magnifikt fula och tupplika gång. Femåringen tycker samma, inser jag då han säger när tjuren ilsket frustande springer och jagar Findus: "Nu är det läskigt."
Fokus på hönsen
Dans och sång är också snyggt, men i stort råder nog lite för stort fokus på hönsen och deras pladder. I dessa (långa) passager suckar femåringen.
Några skämt håller avancerad vuxennivå (som det om tuppens toupé) och ljudet är ibland onödigt högt.
Mot den spännande avslutningen när rävfällan exploderar och skrämmer livet ur Gustafsson och Findus kommer farande på linbanan och fyrverkerierna bränner av ett efter ett, både skrattar och skräms mitt och andras barn.
I bilen hem säger femåringen: "Mamma kan vi åka och titta nästa år igen?"