Bygger en vacker dröm

Ljusen släcks. Ett långt steady cam-svep följer vännerna Pål, Lena och Johnny under en blöt kväll på Andra Långgatan. Partydefibrilatorn ”Ramlar” sparkar igång i bakgrunden och vår resa i spåren efter Hellström är igång.

Pål är en bortkommen Gbg-bohem tillika GAIS-supporter med svarta lockar och en osviklig förmåga att sätta ord på känslor. Men filmens huvudperson har inte mer gemensamt med Håkan än att vi ska förstå varför ”Känn ingen sorg” blev till.

Pål kämpar för att komma över sin scenskräck samtidigt som ett triangeldrama med Eva – en tvättäkta femme fatale – och Lena, ”the girl next door”, söker sin lösning.

Att ”Johnny med amfetaminet” också visar sig vara ”Evas hjärtas låga” gör inte saken enklare. Pål bor med sin feskargöbbe till farfar eftersom hans föräldrar är ”Saknade te havs” sedan många år. Referenserna haglar, och det gäller att kunna sin Håkan för att de inte ska gå en över huvudet. Men Correns panel var överens om att filmen både kan och bör ses av de flesta.

– Den var verkligen svinbra, konstaterar Lovisa Wirén efter att ridån har fallit och fortsätter:

– Inte bara för att det var Håkan Hellström, det var mest ett extra plus.

Jens Nissen berättar att han var skeptisk till en början men att ”Känn ingen sorg” vann en arbetsseger.

– Jag är faktiskt positivt överraskad. När jag hörde talas om idén verkade det krystat.

– De som inte har lyssnat så mycket kommer nog också att tycka om den, säger Andrea Jinstrand.

För att vara en film om musik brister karaktärerna ogärna ut i sång, musiken kommer ofta i form av filmade liveuppträdanden. När Pål och Eva förälskar sig till ”Nu kan du få mig så lätt” i Poseidons skugga utgör deras duett ett av få undantag. Med andra ord, Håkanhalten skulle kunna ha varit bra mycket högre, men panelen är nöjd.

– Jag trodde att Håkans låtar skulle gå i bakgrunden, men det är ju filmens egna versioner, säger Jenny Johansson Enell förtjust.

Jens Nissen och Sofie Andersson är också nöjda med de få låtar som inte var signerade Hellström.

– Jag tycker väldigt mycket om ”A new England” (av Billy Bragg). Jag höll med Pål när han sa till Eva att det är en låt som är svår att misslyckas med, säger Sofie. Historien utspelar sig i ett uppsminkat Göteborg. Knarklangaren Johnnys vintagevåning någonstans vid Röda sten är osannolikt fräsig och erbjuder vykortsvyer över Älvsborgsbron, som faktiskt spelar en roll i sig.

– Det var ju en reklamfilm för Göteborg. Jag har bott där och nu tänker jag bara: ”Varför flyttade jag därifrån?”, säger Jens Nissen.

Filmen har varit en vattendelare bland kritikerna. Correns panel sällar sig till hyllningskören, men det finns invändningar.

– Jag vet inte om jag tycker att det var bra eller dåligt med ett så öppet slut, säger Jenny Johansson Enell.

Jens Nissen har inga problem med slutet, utan tycker tvärtom att filmen kunde varit mer öppen.

– Det är mycket peka med hela handen, och karaktärerna är ganska förutsägbara. Samtidigt fångade storyn hans låtar bra, de är ju väldigt romantiska och yviga, menar han.

– Johnny kändes lite cheesy, han var en lite för perfekt kompis. Det var bra att han fick en dipp mot slutet, säger Sofie Andersson.

– Jag störde mig mest på Eva, utifrån låttexterna hade jag tänkt mig att hon skulle vara mer godhjärtad, säger Lovisa Wirén.

Inte heller filmens könsstereotyper går att bortse från helt och hållet. Pål är det typiska manliga geniet och Eva använder sin sexualitet för att uppnå sina mål.

– Men det var bra att Lena fick ta plats och bli lite arg mot slutet, tycker Sofie Andersson.

Invändningar till trots, den yngre halvan av panelen lämnar bion helt lyriska.

– Jag kan inte minnas när jag grät så här mycket senast, men det var nog under en Håkankonsert, säger Lovisa Wirén.