Oavsett när du läser detta har Sanna Renius och Malin Fröberg äntligen fått chansen att fullfölja sin uppfattning om vad som är ett roligt spex – och vad som inte är det.
Bra musik måste det vara och det är det också för det mesta.
Glöm gamla operett-hits för en liten stund, innehållet i ett spex ska brytas mot många viljor, musiker, skådespelare och så vidare, alla drar sitt strå till stacken.
Där blandas lite av varje och publiken kommer loss på ett härligt sätt.
Men vem är Malin Fröberg?Jo, en psykologistudent som nu för fjärde året i rad skippar studierna till förmån för spexet. Hon är allt-i-allot på scenen.
– Det finns alltid något kul att stoppa in i den ibland lätt krystade handlingen, säger Malin. Det är ett verkligt kraftprov vi utsätter de lokala stjärnorna för. Tre timmar är kanske i mesta laget, men det är sällan någon som klagar utan snarare löftet om att få se något helt galet på stora scenen som lockar. Att få uppleva hur historiens kända gestalter blandar sig med mindre kända.
Ge mig ett exempel!– Vi gjorde ett spex för tre–fyra år sedan om när man fann Tutanchamos grav. Av någon anledning krävde publiken mer och mer, det slutade med krav på att Englands premiärminister Winston Churchill också borde få ha ett ord med i laget. Det låter helt galet och det var det kanske också, men publiken gillade greppet. Det är alltså publiken som styr vad som spelas och sjungas. Även om all logik flyger till väders, säger