Böljande, irriterande hav i bokcirkeln

Vågorna gick inte höga som i storm, men det klara vattnet flöt omkring och porlade åt alla håll då bokcirkeln diskuterade essäsamlingen "Havet" på sin andra träff för hösten.

Foto:

Linköping2012-10-23 16:47

"Havet" är den tunna, lilla essäsamlingen av Linköpingssonen Martin Johnson, annars prisbelönt radioproducent, och författaren Monika Fagerholm som kom ut i somras. Det är fyra, slingrande essäer där man inte får reda på vem som skrivit vad av de två. Bokcirkeln var förbannad. Och förtjust. Någon tyckte att den fick läsaren att känna sig korkad. Andra att den var vacker.

Carina Byréus började för fulla segel:

- Jag är frustrerad och irriterad! Det är två som skriver, men jag kunde inte lista ut vem som skrev vad. Den spretade och hoppade. Vad vill de? Vad vill de? Men kanske att i sista essän "Ensamheten", då landade texten, då kunde jag vila i den och det blev en bok.

Thomas Malm kryssade åt samma håll:

- När jag läste den kände jag mig fruktansvärt okulturell. Tankarna flög iväg, plötsligt tänkte jag på hur jag skulle fordra sammatsgardiner... Sen hörde jag radioprogrammet, av en slump, och noterade namnet Sven Yrvind, då reagerade jag och fastnade.

- Nu inser jag att jag skulle ha läst den på ett annat sätt, först försökte jag läsa den som en bok, nu måste jag läsa om den, mer styckevis och kravlöst.

Jakob Carlander recenserade boken i Corren då den kom ut och hans lässätt var att flyta med:

- Första gången jag läste den i våras läste jag styckevis, nu läste jag rakt igenom, utan att ha så stora ambitioner. Det här är essäer, man doppar huvudet i associationer snarare än hela tankar. Men på köpet får man nånting av bildning och det är det som är stort med den här boken. Jag tycker om det motsägelsefulla i frihet - klaustrofobiskt trångt av människor och konflikter, varmt - kallt, friskt - bottendöd.

Louise Dahlgren hade svårt att hitta ordningen i textströmmarna:

- Jag var lika arg som Carina! Det var först efter ganska många sidor som boken började ge någonting. Det är en bok om berättare, om att leva och dö, sanning, fiktion, verklighet och kontroll.

- Jag tror också att det handlar om min känsla för havet, och var jag är i livet. Det kanske blir något helt annat om fem år.

Kjell Carlsson såg först mest mörker i djupet:

- Jag var också irriterad, det vek först i slutet, i essän "Ensamheten". Jag tyckte att boken var svår och mörk, särskilt i början. Det står ju också "havet vill aldrig väl". Jag hoppade hit och dit och tänkte på boken som radioprogram (som den ju bygger på), jag saknade nästan bakgrundsmusiken. Jag skulle nog läst på ett annat sätt, känner jag nu efteråt, i små delar. Man läser ju inte essäer så ofta, det var kul! Så jag kommer att läsa om den.

- Men om jag sammanfattar blir det: Det växlar mellan mörker, hopp, förtvivlan, tro, förströelse, död... kort sagt HAVET!

Tove Solbeckar tyckte mycket om att dyka ner i "Havet" redan från början:

- Jag hade i stort sett bara positiva upplevelser, men jag fick stångas med den. Jag gillar Monika Fagerholm och hade på så vis förkunskaper, hon skriver ju inte kronologiskt. Det är stor skillnad mot förra boken (Jonas Gardells "Torka aldrig tårar...") som var lättläst. Men den här är värd att läsa en gång till, jag ser hela tiden nya detaljer. Och jag tycker så mycket om om språket.

- Mm, man blir lite småklok av den, sa Jakob.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!