Bokcirkeln startade med feelbad

"Staden och lågorna" är en mardrömslik, riktigt otäck historia om en man som först nästan drunknar, sen hamnar i en helvetesstad där moralen är totalt upplöst och alla människor onda. Riktig, härlig feelbad kan man säga. Och det gjorde diskussionen desto mer givande.

– En jättebra bokcirkelbok, sa Lena Svensson.

– Ja, den är creepy med naturalism som kryper in under huden, sa Christer Fällman.

– Mm, sa Helena Pettersson, jag känner faktiskt ingen som jag vill rekommendera den till. Men jag vill inte ha den oläst!

Men vi tar det från början och börjar med Marcus Ressners sammanfattning:

– Huvudpersonen Viktor är en människa som råkat ut för nåt hemskt i sitt liv, han hamnar i en mardröm, kanske en psykos, jag kände tidigt att det är inte verkligt. Det är en inre resa i den här staden som får ett avslut, kanske försoning när staden rasar samman och brinner, det känns som ett tecken på att han går vidare.

Tyckte du om den?

– Jo... det gjorde jag... mitt i eländet finns en positiv beskrivning att ta sig igenom en kris.

Marcus menade att beskrivningarna av mord, våld, sexuella övergrepp var serietidningsmässiga och blev därför inte rädd eller berörd på djupet. Men flera kände tvärtom.

– Den mardrömslika känslan satt kvar efteråt, sa Hanna Stjernfeldt, och eftersom huvudkaraktären inte är så väl beskriven, så blir man som läsare själv i centrum, det är som om det gällde mig!

Hanna tyckte om att mycket lämnas till läsaren att tolka själv. Men blev ändå bitvis uttråkad av allt trasigt och hårt.

Lena Svensson sa:

– Ja, det blir ett frosseri i otäcka scener, vissa grejer är utdraget blodiga, som en film av Tarantino. Men hans språk är vackert, med en slags luft i bokens korta stycken, därför kändes den ändå lättläst. Jag kommer att komma ihåg den!

Christer Fällman höll med om filmreferensen:

– Ja, det är filmiska scener och en skickligt uppbyggd bok. Jag går helt in i dem, den luktar och SYNS i min hjärna, det är ett nyskapande språk och jag gillar det här galna och irrationella. För mig är det inte en psykos eller mardröm. Jag blev starkt känsomässigt berörd, att uppleva en främmande värld där ingen moral gäller, där man inte förstår, inte vet, blir fängslad, alla vill en illa...

Christer blev så inspirerad att han redan gått vidare och läst fler böcker av Virdborg, som "Svart krabba".

Helena Pettersson hade, som flera andra, först svårt att komma in i boken. Hon gick omvägar runt nattduksbordet för att slippa läsa, men tog nya tag och kom in i berättelsen.

– Det är mycket äckliga grejer. Men man ser också hur Viktor försöker anpassa sig till den här konstiga världen, han använder våld själv, man ser hur lätt människan anpassar sig.

Irina, som kommer från Rumänien, tyckte inte att Virdborgs otäcka värld är så främmande:

– Det är bara att åka till mitt hemland så ser du de ostädade gatorna, de halvvilda hundarna som drar omkring... men här i Sverige är allt begripligt och ordnat. Jag tycker att boken är filosofisk, slutsatsen är att människan kan bära mer i livet än vi tror, det finns ett rumänskt ordspråk som lyder ungefär så. Oavsett hur svårt och hjärtskärande det är, så kan vi klara det.

Cirkelledaren Jakob Carlander arbetar också som psykoterapeut, och sa utifrån sina yrkeserfarenheter:

– Precis så här kan människor känna som drabbas av en kris, att hela omvärlden blir plötsligt hotfull. På så vis är boken en enda stor metafor, en vandring i det omedvetna med upplöst verklighet. En psykotisk text och en riktigt bra bok där man, som ni sagt här, själv BLIR huvudpersonen.

I vår läser vi: Jerker Virdborg (februari), Vilhelm Mobergs klassiker ”Utvandrarna” (mars), Alice Munros nya novellsamling ”Brinnande livet” (april) och Sofi Oksanens nya roman ”När duvorna försvann” (maj).