Bokcirkeln älskar "Hjärta av jazz"

– Någon har kallat den en feelgoodroman, säger Jakob Carlander, och alla andas "nej!".

– Den handlar ju om allvarliga ämnen, fortsätter Jakob. Och det är rytm i den. Huvudpersonen Steffi jobbar med sina övergångar i musiken. Det gör författaren i texten också. Hon skriver med jazzen, inte bara om den.

Här är romanens upplägg: Steffi är 15 år och kanske en udda fågel i skolan. Hon blir mobbad av högstadiedrottningen Karro med anhang. Hemma är det sådär. Hon älskar Povel Ramel, i det är hon rätt ensam. En dag hör hon en Povellåt genom ett fönster på ett äldreboende.Så börjar vänskapen med gamlingen Alvar, det är hans fönster, hans gamla grammofon och hans jazzrötter som vindlar genom hela boken, ända tillbaka till 1940-talets Stockholm.

Bokcirkelns Dennis Östryd som själv är känd jazzmusiker känner igen sig och utbrister:

– Jag är mycket förtjust i boken! Det är en rörande berättelse, det här med ung och gammal som möts genom musiken. Precis så har jag kommit in i jazzen, genom mamma och pappa hemma under uppväxten.

Dennis läser ett citat där Steffi hör musiken igen på väg till skolan, men "Kanske finns den framför allt i hennes fantasi, så där som musik ibland tar över så att man till slut inte vet om man hör den eller gör den."

– Känner igen det där, säger Dennis, att man gör musiken i huvudet.

Så gruppens jazzexpert är mer än nöjd med trovärdigheten. Vad tycker gruppens "ungdomsexpert" Erica Månsson som fyllde 18 (grattis!) just den här dan? Det är inte så länge sen hon själv var 15 och gick i nian.

– Allt är bra skildrat, både tjejen och skolmiljöerna, med mesiga lärare. Boken handlar om att vara ung och hitta sig själv. Att tro på sig själv och vara stark.

– Alla vill ha en riktig vän, och Sara Lövestam visar så bra hur en 15-åring söker och saknar en äldre vän. Men får en i Alvar. Med sin mamma har hon ju inte så bra kontakt, men mentorer behövs. Jättebra! sammanfattar hon boken.

Ja, sådär håller det på. Alla fullständigt älskar romanen som på 290 lätta sidor innehåller så mycket.

Susanne Abel berättar:

– När boken tog slut kände jag sorg! Jag vill ha den oläst. Oh, jag känner igen mig i Steffi, hon tar sin tillflykt till musiken, själv hade jag böckerna. Jag mådde nästan fysiskt illa när de (mobbarna) sågade sönder hennes bas.

– Ja, säger Jakob, den beskrivs med halsen hängande som en död giraff. Som något levande.

– Som en förlängning av Steffis kropp, fyller Susanne i.

Henry Jansén erkänner villigt:

– Jag har ju varit negativ till de första två böckerna... men den här är riktigt, riktigt bra. En viktig bok också. Steffi är utsatt för de här dumheterna genom hela högstadiet, och många vuxna ser. Men hon går inte i konflikt och hämnas på slutet, hon är smartare än så. Ändå avgår hon med segern. Yes! Där satte hon matchbollen!

Pia Jagerfelt säger vad alla tänker:

– Vi har alla haft sånt sug efter att prata om den här boken, det märks. Jag tycker mycket om den. Mobbningen. Det sociala arvet. Att Povel Ramels genialitet är med. Den bedårande "kärlekshistorien" mellan Steffi och Alvar, många nyanser av kärlek kan man säga. Övergångar mellan dåtid och nutid kan vara svåra i litteraturen, men Sara Lövestam gör det så bra.

Björn Lundin fick "som gammal Poveldiggare" genast en bra känsla, bara av titeln.

– Det är en historia om vänskap (eller kärlek som Pia kallar det) som spänner över väldigt allvarliga frågor. Och författaren använder ett konsekvent sätt att berätta med motsatser: Ung-gammal, Värmland-Stockholm, mobbning-vänskap, förr-nu. Språket, det är så enkelt, kan man luras att tro, det bara flyter med, så bra och så smart. Det är fullt av oneliners och boken är laddad med starka känslor och bra handling. Otroligt bra!

Henry får avsluta:

– Det borde kunna bli en fantastiskt fin svensk film. Ett tips till någon regissör!