Under en adventshelg besöker jag Stockholm. Eftersom min telefon är urladdad har jag inte mycket annat att göra än att studera min omgivning medan jag väntar på tunnelbanetåget till Aspudden, en av den unga välbärgade medelklassens önskeförorter. På mindre än en halvtimme ser jag tre, till synes etniska svenskar, leta efter tomburkar i papperskorgar på några av tunnelbanestationerna. Samma rutinerade, lite skygga letande hos dem alla tre. En snabb rörelse med handen ner i papperskorgen, röra runt lite, i bästa fall hitta en pantburk. Sen snabbt iväg till nästa papperskorg på perrongen i förhoppning om ett fynd i skräpet. En av de tre får fatt i en burk, hinner jag uppfatta. De två andra går tomhänta därifrån.
Hur kommer det sig att människor tvingas leva så här i vårt välfärdsland idag? Förändringen har gått så snabbt, på 15-20 år. Vad hände?
Jag påminns om min tunnelbanefärd när jag får den nya boken Brandtal i min hand. Kanske kan jag få några svar från den. Boken är en antologi om vår tids samhällsfrågor, däribland om sjukvård, skola, socialt och polisiärt arbete, klimat och integration. De två redaktörerna har båda anknytning till Linköpings universitet.
– Som skönlitterär författare och uppväxt i det som förr kallades miljonprogramsområden så ville jag samla texter där människor från olika sammanhang kommer till tals. Blanda pennor, helt enkelt, säger Susanna Alakoski.
Hon har nyligen avslutat en tvåårig gästprofessur vid Linköpings universitet och är en av redaktörerna.
41 skribenter bidrar med texter utifrån sina egna perspektiv av vår samtid.
Magnus Dahlstedt är professor i socialt arbete och bokens andra redaktör.
– Många människor upplever att deras erfarenheter och tankar inte ges plats någonstans. Vi ville ge dem den platsen i samhällsdebatten. Det finns en stor frustration i samhället idag, större än vad många av oss är medvetna om. Vi vill möjliggöra en annan typ av samtal än den hårda retorik som dominerar debatten. Lyfta fram andra perspektiv och lösningar, säger Magnus Dahlstedt.
Läsaren får därför ta del av socialarbetares, diakoners och barnmorskors berättelser från sitt dagliga arbete, liksom vittnesmål från utsatta förorter förmedlade av dramatiker, poeter och statsvetare som är uppväxta där. Flera forskare, författare och debattörer bidrar också med inlägg om bland annat fattigdom, bostadsbrist, kriminalitet och klimat.
Antologin innehåller en del medvetet provokativa texter, däribland en om rasistiska stereotyper. En annan text dömer ut socialtjänsten som en säkerhetsrisk för Sverige.
De båda redaktörerna är medvetna om att en del av bidragen kan provocera och leda till ilskna reaktioner hos läsaren. Det är meningen, menar de.
– Vi håller inte med om allt som står i texterna. Men det är inte vår uppgift att tona ner vissa argument. Det är just spännvidden, de många olika rösterna, som är det viktiga, säger Magnus Dahlstedt.
Tillbaka till min tunnelbanefärd och mina funderingar kring hur snabbt vårt samhälle förändrats och hårdnat. Ger boken Brandtal mig något svar på min fråga om samhällets utveckling? Ett hopp och en tro på att allt kan bli bättre, vilket utlovas i boken. Nej, det kan jag inte säga. Men den visar på raseriet, förtvivlan, klokskapen och engagemanget som finns i vårt samhälle.
Susanna Alakoski hoppas att boken ska leda till egna funderingar kring samhällsutvecklingen.
– Att ta vid där dessa texter slutar, att fortsätta tänka och samtala, är ett sätt att fortsätta en nödvändig dialog. Vi måste prata mer med varandra.