– Skönt att slippa vara ute och testa låtarna från ett nytt album och behöva fundera på om de gick hem hos publiken. Den här gången plockar vi från det vi har och vi kan fokusera på att bara spela, säger Bo Sundström.
Vi träffar bandet som är på genomresa för att marknadsföra krogshow-turnén som når Saab arena den 30 november. Det blir en intervju om allt möjligt, alla fyra är pratsamma och kommer med olika inlägg.
De har turnerat frekvent sedan starten 1991 och nu kommer de fullastade med rutin till spelningarna.
Ni verkar alltid så säkra och rutinerade på scenen. Har ni någonsin varit med i något fritidsgårdsband och stått och repat i någon källarlokal?– Ja, absolut. Det är när man står där och nöter som man verkligen lär sig själva hantverket. Men vi startade ju bandet när vi var i 24–30-årsåldern och då var vi ganska säkra på vad vi ville göra. Vi ville nog bort från 80-talsmusikens ganska stökiga ljud och alla hade lyssnat mycket på jazz. Om vi hade startat det i 16-årsåldern så hade nog Bo Kaspers blivit något helt annat, säger trummisen Fredrik Dahl.
Mats Schubert (piano, klaviatur och gitarr) hostar till av skratt och gestikulerar som om han spelade gitarr:
– Alla stora gitarristers coola poser kommer av att man en gång har stått i en trång replokal och hållit sig undan från högtalarna för att slippa rundgång!
Bo Sundström påpekar att yngre artister nog har gått miste om något.
– De har liksom inte gjort den där replokalsgrejen ... matchträningen, om man skulle snacka fotboll. De har suttit framför datorn och skrivit låtar. Inget fel med det, de är superduktiga, börjar han.
Och så berättar han om musikal- och mello-artisten Danny Saucedo som de träffade i Stockholm inför framträdandet på Allsång på Skansen.
Danny hade gjort egna versioner av Bo Kaspers låtar.
– Bland annat en skitbra version av "Undantag". Men när vi skulle repa den så sjöng han tyst som om han viskade. Och jag tror att det är skillnaden. De unga musikerna har inte behövt överrösta på samma sätt eftersom tekniken är så mycket mer finkänslig i dag.
Behöver ni fortfarande repa?– Jo. Svarar Bo Sundström kort och norrländskt.
Fredrik Dahl fyller i:
– Det gör vi, men med den här krogshowen så handlar kanske mest om övergångar, och om placeringar på scenen.
Improviserar ni i showen?– Ja, massor. Våra låtar är uppbyggda på ett sätt så att de liksom inbjuder till improvisation. Men låtordningen är ganska fast den här gången.
Bo Kaspers har fått ett slags jazzig stämpel på sig. Men låtarna på skivorna pendlar från jazz, till pop och latino-bossiga toner.
Hur går det till egentligen, och hur håller ni sams?– Vi känner ju varanda, och vet var vi står musikaliskt väldigt väl. Men i bland blir det diskussoner. I bland vill man inte släppa sin idé. Då får man kompromissa. Vi har mycket gemensamt musikaliskt. Men också ganska mycket som skiljer sig, säger Bo Sundström.
Okej ... ge exempel på någon musik/artist som gjorde intryck på er när ni var i tonåren!– Lou Reed, svarar Bo Sundström utan att blinka. Plattan Transformers som börjar med "Vicious", slutar med "Goodnight ladies" och däremellan ligger "Take a walk on the wild side". Och det pendlar mellan allt möjligt musikaliskt!
Fredrik Dahl är ungefär lika snabb:
– ... det skulle jag också kunna svara. Men jag säger Rolling Stones "Sticky fingers". Den har man fått med modersmjölken!
Basisten Michael Malmgren föredrar soul:
– Jag säger Aretha Franklin. Alla unga tjejer borde lyssna på henne i stället för på alla som härmar henne.
Och Mats Schubert är den enda som direkt plockar fram en jazzartist.
– Louis Armstrong, förstås. Och jag gillar ju Porgy and Bess och de där filmiska stråkarna. Mina föräldrar och halva släkten var vid teatern så det har påverkat mig. Och som liten låg jag och lyssnade på Smokerings (radioprogrammet med jazzmusik). Ska jag ta något rockigare så blir det Elvis. Men sedan kom Pink Floyd och Deep purple och tog över.
Och det här blir alltså Bo Kaspers Orkester?– Ja, svarar Bo Sundström. Det vi gör, det gör ingen annan. Jag vet inte något band som låter som vi. Inte den här blandningen som vi har. Det är ju inte okommersiellt heller. Folk gillar det som fan!
Jag frågar om det finns något musikaliskt projekt de vill göra i framtiden och de kommer med olika förslag. Mats Schubert vill dra åt klassiskt, med partitur och blanda in träblås.
– Fast det ska vara enkelt. Kanske fyra blåsare och så vi, säger han.
Bo Sundström sprutar fram tre idéer på en gång. Men stannar vid något i stil med den belgiska jazz–, folk- och schlagerartisten Jacques Brel.
– Men då måste man låta så bra som han också. Det kräver lite.
Det är först när Fredrik Dahl tar till orda som det blir lugnt:
– Jag skulle vilja göra något groovy. Något där vi tar i riktigt ordentligt! säger han.
Och hela bandet nickar samstämmigt åt varandra.