"Vänta, jag måste kamma mig först!" Martin Lönnebo ordnar frisyren innan fotografering.
– Jag är enögd. Men bara fysiskt. Psykisk enögdhet däremot, det är en dödlig sjukdom.
För ett halvår sedan tvingades Martin Lönnebo operera bort sitt vänstra öga. En elakartad tumör hade upptäckts och det drastiska ingreppet blev den sista utvägen.
– Jag har haft roligare dagar. Men det är bättre att förlora ett öga än att förlora livet. Jag välter omkull saker ibland men annars går det bra.
Den förre biskopen för Linköpings stift har fyllt 91 år. Snart blir han 92. Han rör sig lite långsammare och med bara ett öga behöver han ta stöd mot väggarna i lägenheten. Men han mår bra.
– Jag försöker vara ute en gång om dagen och jag handlar på förmiddagarna när det är mindre folk i affären.
Den tidigare biskopen Martin Lönnebo har behövt operera bort ena ögat. "Enögdheten gör det svårt att se perspektiv. Precis som för mänskligheten", säger han och riktar en känga åt människors oförmåga att stanna upp och se längre fram.
Under hösten släpptes hans senaste bok "Livets farkost – SOS". En skildring av vår planet och enda hem – och faran vi befinner oss i.
– Jag försöker förmedla vilken fantastisk sak livets farkost är. Men när jag skildrar jorden är det som en skildring av mig själv. Gammal och sliten. Enögd. Vi är illa ute.
"Livets farkost - SOS" är en fristående fortsättning på böckerna "Pärlälven" och "Drömmen om innersta sjön".
I halva Martin Lönnebos liv har han försökt väcka medvetande om miljöförstörelsen på jorden. Han minns en världskongress i Sydkorea på 60-talet där ledare för världens kyrkor samlats.
– Ett tag såg det ut som att kyrkan skulle kunna bli världens största miljörörelse, men så blev det inte. Ledarna kom inte överens. Det var bedrövligt att de inte kunde inse att vi behöver skydda skapelsen. Hade mötet hållits idag hade det gått.
Martin Lönnebo bor tillsammans med sin fru i en lägenhet i Övre Vasastaden. Åsnan fick han i gåva av en vän.
I boken beskriver han vad människan behöver för att kunna ta hand om sitt hem och sina medmänniskor. Han gör det genom en liknelse med pyramider.
– Det första är vetandets pyramid. Där talar jag om att vi faktiskt har vetskapen för att klara av att rädda jorden. Det är bråttom, men det är inte kört. Om vi bara kan samla oss och lita på vetenskapen.
Den andra pyramiden är trons pyramid.
– Vi är inte maskiner. Vi behöver tron för att fråga oss vad som är ont och vad som är gott. Vad som är vårt ansvar i livet. Då upptäcker man att vetenskapen inte är allt, den är bara en pyramid av flera. Men vi missköter trons pyramid, inte minst i Sverige.
Den tredje och största pyramiden är kärlekens.
– Kärlek i betydelse av omsorg. Som motsats till individualismen så hotas kärleken. Att människor inte känner en plikt till omsorg för andra.
Martin Lönnebo tillägnar sin bok till "Livets farkost, alla som föds, lever och dör på färden. Alla barmhärtiga och därmed visa hjärtan. Alla som längtar efter ögon som kan se Guds härlighet, alla som finner härligheten i verkligheten."
När man har besökt varje pyramid, stannat upp och lyssnat ett tag, är man redo att gå mot det som Lönnebo i boken kallar Vishetens torn. Ett torn som alla människor bör börja klättra på, men som är svår att nå ända till toppen av.
– Den som tror sig vara fullkomligt vis är en dåre.
Martin Lönnebo har skapat radbandet Frälsarkransen vars tio pärlor symboliserar olika delar av den kristna tron. Frälsarkransen har också blivit ett konstverk i domkyrkan.
Sliten och trasig svävar livets farkost i universum. Men Martin Lönnebo har hopp.
– Räddningsbåten drivs av två åror. Den ena åran är teknik och den är vi bra på. Den andra åran är etik. Den har länge varit oanvänd. Båten har bara rört sig i en cirkel.
– Det händer ibland när undergången närmar sig, till exempel i krig, att man samlar alla krafter. Människor offrar till och med sina liv för att skydda fosterlandet. Vårt fosterland är jorden, livets farkost.
Martin Lönnebo skriver sina böcker i arbetsrummet i lägenheten i Övre Vasastaden.
Martin Lönnebo tror att han har skrivit ett 40-tal böcker. Han vet inte exakt.
– Skrivkramp brukar komma ganska tidigt, runt 70-årsåldern. Men det finns några som får möjlighet att fortsätta. Det är jag tacksam för.
Han hoppas att den här boken inte är hans sista.
– Jag inser att min arbetskapacitet är avtagande, naturligtvis. Men det kan vända. Jag har mer att berätta.