Smeknamnet "Biffen" kom till när Peter Karlsson spelade med sitt punkband Destroy på en luciakonsert i Mjölby. "På den tiden recenserade Corren alla konserter och då stod det i tidningen dagen efter att `det står en stor biff på scenen´"
Peter Karlsson, kanske mest känd som Biffen, började arbeta på Skylten redan som 19-åring på 80-talet. Det var en annorlunda tid då, både för huset och folket som rörde sig inuti det.
– På den tiden fanns bara Skylten på övervåningen, med replokaler och ett kontor som var öppet två gånger i veckan. Vi ville öka gemenskapen bland folket. Då använde man ju uttrycket "syntare och rockare", de samarbetade inte med varandra alls, och vi ville skapa en plats där de kunde samlas utan att vara elaka mot varandra, säger Peter Karlsson.
– Så, vi startade ett fik som bestod av en skolbänk där man kunde köpa läsk och något mer. Sedan blev det som en fritidsgård utan vuxna, men det funkade ju bra. Vi gjorde allting själva. Jag vill inte säga att jag var chef eller så, vi alla var ansvariga, men jag bokade konserter. Och här spelade liksom grädden av den svenska popeliten – Kent spelade till exempel sin första spelning här utanför Eskilstuna. KSMB var här med, Whale också.
Enligt Peter Karlsson var det de som var intresserade av subkultur som sökte sig till Skylten.
Kom det mycket folk på konserterna?
– Oh ja, jättemycket folk. Vi hade nästan två till tre konserter i veckan, och på en dålig var det åtminstone 50 personer på. Det var ju stora band som kom hit ... Moneybrother, du vet. Skylten var nånting att räkna med, i hela norden. Det var här som folk ville spela, det var ett hett ställe.
– En gång i månaden hade vi konserter med 18-årsgräns och alkohol, det var medlemsfester. Så vi sålde ju alkohol, men polis och socialen var alla nöjda, det blev aldrig några problem.
Peter Karlsson tycker att Skylten fortfarande har lite av en bohemstämpel. "Jag önskar att Skylten kunde växa ifrån det lite. Jag tror inte att 18-åriga tjejer och killar som precis fått komma ut på krogen känner sig manade hit, fast att de är välkomna."
Det var frihet under ansvar?
– Ja absolut. Och det vi kallade för drogfritt hade väl inte kommunen kallat för drogfritt. Men säg att nån 16-17-åring var lätt berusad så fick de ju komma in – för att det var bättre att de var här inne och vi kunde hålla koll på dem, än att de var där ute. Och var de för fulla, ja då tog vi in dem och ringde mamma och pappa. Så vi nekade inte folk, det var bättre att man hade koll.
Ett av Peter Karlssons favoritminnen från Skylten är när KSMB spelade där. "Det var riktigt häftigt."
Peter Karlsson minns Skylten som en plats som genomsyrades av gemenskap. En plats där folk inte bara hjälpte varandra, utan också engagerade sig i huset.
– Förr bestod replokalerna typ bara av gipsplattor till golv och väggar. Det var upp till de som repade där att göra det hemtrevligt. Man fick fixa allt själv, och det gjorde man genom att prata med varandra. Då gick man till fiket, och så skapades både engagemang i huset och nya band. Från att vi startade det lilla fiket brydde sig alla om alla. Syntarna och hårdrockarna kom ihop och skapade industrirock. De enda motsättningarna var högerextremisterna, de gillade inte oss och kallade oss för rödingar. De kunde komma hit och vandalisera stället, tända eld på någon container eller ge sig på folk.
Idag har Skylten ett Café som skiljer sig ganska mycket från fiket som Peter Karlsson och hans medarbetade ordnade; som bestod till större del av en skolbänk.
Det måste ha varit mycket rörelse i huset.
– Hela tiden, det var alltid folk här, alltid folk som sprang runt. Det var ju "do it yourself" som gällde. Men ju mer vi kom in i studieförbundsvärlden och vuxenvärlden blev det sämre. Det blev nolltolerans på alkohol och gemenskapen tynade bort när det började arrangeras om. Förr var ju alla på samma våning – fiket, kontoret, replokalerna. Men fiket flyttades ned och likaså kontoret, vilket skapade distans mellan alla.
Peter Karlsson berättar att musik, konst och aktivitet flödade genom hela huset under glansdagarna.
För Peter har Skylten betytt mycket mer än vad den gör nu, men han har ändå alltid följt debatter som uppstått runtomkring platsen, och han har inte missat vad som sagts om det pågående ägarbytet.
– Det här nya fastighetsbolaget som köpt Skylten driver ju Strykjärnet och det där otroligt fina kulturområdet i Norrköping. Varför kan inte något liknande få finnas här? Man borde inte vara så rädd för förändring, utan jobba med den.
Peter Karlsson känner flera som arbetar på Skylten idag och pratar glatt med dem om gemensamma kontakter.
Biffen är inte orolig över bytet från kommunalt till privat.
– Inte det minsta, inte det minsta! Tiden har sin gång. Man ska absolut få protestera och få fram sin åsikt, men man måste vara med och lyssna också. Linköpings kommun drivs ju ändå som ett vinstdrivande företag. Nu blir det bara ett mindre vinstdrivande företag, och jag ser bara mer närhet i det. Annars har ju Skylten bara försvunnit i något stort.
– Dessutom är Linköpings kommun fortfarande hyresgästen, precis som med ishallen. När jag har läst om det här så känns det bara som att man har gått på upprörda reaktioner hellre än att lyssna på de nya ägarna. Bjud in dem! Fråga "Hur ska ni göra det här? Hur ska vi tillsammans göra det här?" Nu finns det ju potential för att Skylten kan bli ett stort jävla kulturcenter!