Marcello arbetar som vaktmästare och producent av världsmusik i domkyrkan. Det är han som gjort sig känd för mottot ”kärlek och respekt” och för de välbesökta världsmusikkonserterna i domkyrkan.
Men han är också artist och då kallar han sig Ashoo. Han föddes i Gambron i södra Iran, en plats full av en rik, blandad kultur. Hit kom indier, afrikaner, portugiser på 1700-talet och rötterna finns kvar, både i människorna och musiken.
– Men allt är förstört av den iranska diktaturen, säger Marcello som till sist flydde förtrycket och landade i Sverige 2003.
Gömd flykting
Här levde han som gömd flykting, han bodde som inneboende och i soprum och tvättstugor, tog svarta jobbpåhugg. I fem svåra år levde han så, och det värsta var inte hungern eller kylan, utan ensamheten, säger han.
Han har lärt sig svenska på egen hand och sakta men säkert arbetat sig till permanent uppehållstillstånd, fast jobb, egen lägenhet. Snart är han svensk medborgare. Nu lever han sin dröm. Men han säger:
– Det är inte lätt, men jag gav aldrig upp. Jag sökte frihet och jag fann den. Nu är jag lycklig, jag älskar Sverige och Linköping. Men återigen, det är inte lätt att komma in i det svenska samhället, det är mycket tufft. Man måste verkligen kämpa och man får inte glömma att visa respekt mot svensk kultur, särskilt för äldre är det viktigt har jag märkt.
– Till den som känner främlingsrädsla eller till och med är rasist vill jag säga, jag är ett lyckat exempel på integration. Och det finns många som jag.
Kvinnors rättigheter
Marcello Raisi vågade inte ta upp sin musik igen förrän han fått permanent uppehållstillstånd 2011. Men att han ville stanna i Sverige kände han direkt.
– Jag fastnade så fort jag kom hit. I södra Iran var jag musiker och dansare, men där är det förbjudet att dansa. All musik måste godkännas av mullorna, och inget som låter det minsta västerländskt slipper igenom. Som musiker kan man inte andas där och många konstnärer har flytt.
– När jag kom hit tänkte jag, får man dansa, kommer det ingen polis! Och har kvinnor samma rättigheter som män. Jag trodde inte att det var möjligt.
Marcello berättar intensivt, varmt och med ett ljus inom sig som strålar. Vi sitter i bänkarna på hans arbetsplats domkyrkan.
– Mitt andra hem, säger Marcello och pekar mot altarringen, där skrev jag en av låtarna en sen natt, ensam med gitarren. Och där en annan, säger han och nickar mot barnhörnan vid informationsdisken.
Spelats i radio
Sen går vi ut i domkyrkoparken för att fota och prästen Björn Frennesson som kommer förbi gör tummen upp och ler stort åt oss.
Marcello har spelat in sin första cd i Stureparken studio i Stockholm, men bekostat allt själv. Han tog helt enkelt banklån för att klara av det. Skiva och videor har kostat honom mellan 150 000 och 200 000 kronor.
– Det är det värt, ler Marcello som haft en fullsatt releasekonsert på Södra teatern i Stockholm och hans musik har redan spelats i både P2 och P3. I går var ett reportageteam från Dagens Nyheter i Linköping och intervjuade honom.
I Linköping blir det releasefest på världsmusikkonserten i domkyrkan 16 november.
Cd:n "The green man from the south" innehåller fem låtar. De går från party till vemod. En låt heter "Mandela", en annan "Bano" efter Marcellos mamma. Genren kan bäst beskrivas som världsmusik och ihop med Marcellos sång hör man allt möjligt roligt som blås, spansk gitarr och afrikanska influenser.
– Jag vill försvara min kultur, den här blandningen av flera världsdelar, det fick jag inte i Iran, säger Marcello.