Mellan Johannelund och Stångån ligger Ådala koloniområde. Hit kommer Anna en vårdag, med nyckeln till sin nyköpta stuga i handen. Hon är i 35-årsåldern och lite stukad av livet. Snart lär hon känna sina nya grannar. Sommaren kommer, trädgårdarna blommar och relationerna växer och kompliceras.
Det är upptakten i boken "I hjärtat av Ådala", som ges ut 3 mars.
Åsa Liabäck kom också till Ådala, först för att odla, så småningom på promenad med sitt nyfödda barn i vagnen. Och då började en berättelse gro i henne.
– Jag har alltid varit en skrivande unge. Jag fyllde varenda skrivbok med berättelser när jag gick i mellanstadiet. Men sedan, på högstadiet och gymnasiet tappade jag bort kreativiteten. Skrivlusten dämpades, berättar Åsa Liabäck.
Vuxenlivet tog vid, med studier, arbete och odling på den egna kolonilotten.
– Men så gick jag på föräldraledighet för sju år sedan, med en väldigt lugn bebis. Det blev nästan lite väl lugnt. Så när jag gick där med barnvagnen började jag tänka ut mina karaktärer, säger Åsa Liabäck som är van vid en intensiv tillvaro som psykoterapeut på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset.
Skrivlusten tändes igen, och sju år senare är det dags att skörda frukten av arbetet.
– Det är konstigt att skrivandet inte var ett så starkt behov tidigare. Men när jag väl öppnat kranen gick det inte att stänga av den igen. Nu händer det att jag får så stark inspiration att jag måste sätta mig och skriva lite på en gång. Det har blivit ett naturligt behov som ger mig jättemycket, berättar Åsa Liabäck.
– När man är inne i flowet är det helt magiskt! När jag läser efteråt vad jag skrivit kan jag uppleva det som en helt ny text för att jag varit så uppslukad medan jag skrev.
Att odla ett skrivprojekt parallellt med småbarnsliv, jobb och trädgårdsskötsel kan tyckas vara en utmaning, men Åsa Liabäck säger att skrivandet varit hennes fritidsnöje och återhämtning.
– Jag har haft mycket stöttning hemifrån, jag har fått tid för skrivandet som varit självklar.
Arbetet med boken har också varit lärorikt – "genom att skriva den har jag lärt mig att skriva" – och Åsa Liabäck har tagit hjälp av andras ögon för att granska och bearbeta texten. Glöm bilden av geniet som skapar fulländad konst i sin avskildhet, Åsa Liabäck beskriver sina testläsares åsikter och återkoppling som beroendeframkallande.
Till sist fick hon napp hos Printz publishing som redan utlovat fler böcker om Ådala koloniområde. Men den som letar efter verkliga förlagor till karaktärerna i boken bland hennes kolonigrannar letar förgäves.
– Jag har varit noga med att inte plocka in verkliga personer. Mina karaktärer är hopplock som är hälften hittepå och hälften blandningar av olika personer jag mött. Och de har noll koppling till människor jag mött i mitt jobb. Det jag har använt från mitt yrke är min kunskap om människor och mitt intresse för relationer: Hur vi tänker om varandra och vad som gör att man agerar på olika sätt i olika situationer, säger Åsa Liabäck.
Nu ska hon skriva nästa bok om människorna i Ådala. Men sin egen kolonilott i området har hon inte kvar.
– Den sålde jag när vi köpte hus. Jag köpte den när jag levde själv, för jag längtade så mycket efter att känna gräs under fötterna. Ådala är fortfarande fantastiskt, ett mysigt ställe att hänga på, säger Åsa Liabäck.