I januari släpper folkkära artisten Tomas Andersson Wij nytt album. “Sorgsna sånger gör mig glad” heter skivan som beskrivs av artisten själv som "en ganska naken skriva".
– När jag turnerat runt senaste åren har jag tänkt mycket på att den politiska debatten har blivit så hätsk och vi är så mycket våra åsikter. Men i konsertlokalerna lägger vi av oss allt det där. Det är nästan så att konsertlokalerna blir som kyrkor – en plats där vi möts mer kring våra likheter än olikheter. Det blev något slags tema för skivan: musikens enande och läkande kraft.
Nya albumet firas genom en vårturné. Med sig har han pianisten Andreaz Hedén, och jazzmusikern Nils Berg på saxofon, klarinett och flöjt.
– Det blir en intim konsert men med väldigt mycket kraft i sig.
Trion spelar i Crusellhallen på Konsert och kongress den 26 april nästa år. Efter hela 25 år som artist har det hunnit bli ett och annat besök i Linköping:
– Första gången var i någon kyrka på 90-talet. Jag har spelat lite överallt, från studentklubben Flamman på tidigt 2000-tal till Skylten. Jag har alltid tyckt om att spela i Linköping.
Ett stopp som inte är med på listan är Norrköping. Inte så förvånande, med tanke på den kritik som Andersson Wij riktat mot kommunen tidigare i år:
Bakgrunden till kritiken är bland annat att Norrköpings kultur- och fritidsförvaltning avskaffats och ingår nu i det nya Tillväxt- och utvecklingskontoret utan en uttalad kulturchef. Kommunen undersöker också intresset för en privat aktör att ta över Louis de Geer.
– Jag gick ut med det där för jag såg samma tendens i många svenska kommuner. Allt handlar om människosyn och hur man ser på kulturen – om den kan ge någonting till människor långsiktigt och på djupet eller om kultur bara ska vara underhållning. Sophia Jarl (M) och hennes gelikar envisas med att påstå att det bara handlar om ekonomi. Med det här uppropet ville jag bara säga: det stämmer inte.
– Sverige är fortfarande ett rikt land, vi har råd att ha både kultur för unga, konserthus och akutmottagning. Sverige har haft kriser förut utan att lägga ner kulturen. Och det är mycket som skulle få lägga ner om inte stat och kommun sköt till pengar, eftersom vi är ett litet land. Ta bara flygplatsen i Norrköping. Ett typiskt exempel på någonting som inte bär sig själv. Där skjuts det till 30 miljoner om året trots att det redan finns en flyplats i Linköping.
Hur har reaktionerna varit på din bojkott?
– Både och. Många har tackat och några har ifrågasatt om det är rätt väg att gå? För mig är inte själva bojkotten det viktigaste. Men för att detta inte bara skulle bli ett slag i luften från en kulturarbetare som är arg, så behövde det få konsekvenser. Jag var tvungen offra någonting för att något skulle hända. Och det gjorde det ju också, det blev ett jäkla liv.
– Det viktigaste var att få igång ett samtal om var vi lägger våra pengar, vad som är värt att satsa på och inte.
Han hoppas att Norrköpingspubliken tar sig till Konsert och Kongress i Linköping i stället.
– Jag har inga överdrivna förhoppningar om utkomsten av den här ettårsstrejken, men jag kände i alla fall ett behov av att göra något, för att jag verkligen bryr mig om den staden och är orolig för den här kulturfientliga utvecklingen. Torftigheten ska inte få vinna.