De har flyttat den antika historien om mannen som älskade sin egen spegelbild till nutid, där dagens samhälle med sociala medier, mobilkameror och likes ersätter vattenspegeln. I stället för dialog blir det en berättande dansföreställning som den unga publiken från årskurs fem och sex på Folkungaskolan möts av.
– Du tvingas till en egen tolkning av sin upplevelse och det är inte som med matte att det finns ett absolut facit, säger Gustav Udd som är scenograf för dagen. Fördelen med dans är att betraktarens språkkunskaper inte är avgörande för upplevelsen. Men många unga är ovana att se på dans.
Matilda Larsson spelar ”N” i pjäsen.
– Nu äntligen är vi igång och jag tror att pjäsens budskap gick fram men det är helt okey att ha olika tolkningar för vi har lekt och vridit på historien så det blev en skolvardag, säger hon.
Eleverna känner igen sig i pjäsen, det hörs.
– Det är skillnad på hur man möttes förr, nu är man ofta själv med sin mobil på fritiden och ser inte varandra. Man behöver vara mer med varandra, tycker Benjamin Westerberg efter föreställningen.
Tilda Ryman tyckte det var spännande.
– De dansade med sån inlevelse. Pjäsen var både rolig och sorglig. Kärleksbiten känner jag inte igen men tekniken. Det blir en helt annan grej i ett möte om personen sitter och pillar på mobilen. Det är dåligt.
Uttrycket genom rörelse och dans uppskattades också av Lisa Westerberg som i sitt umgänge brukar hålla undan mobilerna:
– Vi brukar säga till varandra att vi inte har riktig social kontakt, det blir en lucka, det blir fel, tycker hon.