Annelie Sylvan firade beskedet om att hennes roman blivit antagen av Norstedts med att rensa ogräs.
Hon säger det lite med glimten i ögat.
– Ja, jag ringde en av mina systrar också. Och tog en kopp kaffe i solen med min man, lägger hon till.
Det där var för snart ett år sedan. I vår kommer boken ut. Den heter Tid för Lisbeth och handlar om 63-åriga Lisbeth som efter 40 års äktenskap blir lämnad av sin man.
– Jag tror att det i regel är kvinnor som tar initiativ till skilsmässor. Men i den här berättelsen är det helt enkelt så att det är Lisbeth som blir lämnad. Jag träffade en kvinna för 20 år sedan som råkat ut för något liknande. Sen dess har jag till och från gått och funderat på hur det gick för henne.
Så Annelie Sylvan hittade på en historia som blev berättelsen om Lisbeth. Boken skildrar framför allt Lisbeths utveckling efter skilsmässan. Hon får omvärdera sina livsval och hitta sig själv igen efter ett långt och rätt trist äktenskap. Annelie Sylvan kategoriserar sin bok som ”feelgood med fibrer”.
– Det finns ett sug efter såna här berättelser, böcker som innehåller både humor och ironi, svärta och djup.
Hon har alltid varit en skrivande människa och försörjt sig som frilansskribent i många år. Att hon själv vid dryga 60 skulle debutera som författare vid ett prestigefyllt förlag ingick inte i planerna.
– Under många år var det fullt upp med att dra in pengar och ha tid för familjen. Mitt eget fria skrivande kom igång när jag var runt 55 och barnen hade flyttat.
Men då tog det fart. Med allvar och lek djupdök hon i berättelsen om Lisbeth. Det fanns mycket stoff att hämta från både egna och andra kvinnors erfarenheter kring familj, äktenskap och arbete. Och så var det leken. Att få hitta på nya fiktiva personer att ha med i berättelsen och ha kul där hon satt vid sin dator. Hon ser lycklig ut vid tanken.
– Författaren Helena von Zweigbergk brukar prata om sitt skrivande som att leka i ett dockskåp. Jag förstår vad hon menar.
Varje år kommer tusentals manus in till Norstedts förlag. Bara en handfull väljs ut. Det kändes nästan ofattbart för Annelie att vara en av de utvalda.
– De tyckte om tonen i berättelsen och föll för flera teman som finns i boken.
Till exempel relationen till vuxna barn, i det här fallet Lisbeths två döttrar.
– Kontakten med döttrarna är inte okomplicerad. De tar parti för sin pappa trots att det är han som övergett deras mamma och hon alltid funnits för dem.
Annelie Sylvan tror att många kvinnor kan känna igen sig i att vuxna barn är mer kritiska mot sina mammor som ofta varit de mest närvarande hemma, snarare än att kritisera sina frånvarande pappor. Det där är något att fundera över, tycker hon.
– Som förälder är man dessutom alltid fånge i sitt föräldraskap. Man vill kanske inte vara för kritisk och säga sanningar hursomhelst till sina vuxna barn, i alla fall inte om man vill ha en bra relation till dem. Själv förstår jag min mamma och mormor på ett annat sätt nu än när jag var yngre.
Nu håller hon på med ett nytt romanprojekt där ett kvinnoöde vävs ihop med Linköpings lokalhistoria. Dåtid varvas med nutid.
– Jag intervjuar bland annat gamla militärer och hembygdsforskare, jättehärliga människor.
Livet består av faser, konstaterar hon. Efter 60 är det dags för mer lust och mindre plikt.
– Tack vare bokutgivningen har jag fått en biljett till mig själv. Nu går jag in i en fas där jag tillåter mig att satsa mer på mitt eget skrivande.
Och så väntar odlingarna. Och ogräset, förstås.
