Anna Takanen ackompanjeras på scenen av dragspelande Harri Kuusijärvi.
Det tar fyra generationer för kriget att gå ur en familj. Det är Anna Takanens egen erfarenhet. Hennes pappa skickades till Sverige när han var fyra år gammal. Föreställningen handlar om hur det är att vara barn till ett finskt krigsbarn.
– Det har präglat min familj och inte minst mig själv. Hur det fortsätter att vara en levande historia i familjen. Det är en dotter- och papparelation. Första delen av föreställningen handlar mycket om att jag benar ut min pappas historia, säger Anna Takanen.
Den andra delen handlar om henne själv. Hur det har påverkat Anna och landat i henne att hon är dotter till ett krigsbarn.
– Det är en sorglig berörande berättelse men det är också mycket humor. Jag kan ju tillåta den humorn eftersom det är jag som står där. Det tragikomiska är så som jag ser livet, och det försöker jag sätta på scenen.
Under hösten när föreställningen har spelats i Finland och Sverige har många hört av sig med sina historier. Efter föreställningarna finns också tid för diskussion med publiken.
– Jag har träffat jättemånga med det här ödet, att vara krigsbarn eller barn till krigsbarn. Människor som har erfarenhet av adoption, inte minst. Eller fosterhemsplacering och familjehem. Eller bara det här att man har känt sig bortstött eller oälskad, det är anknytning det handlar om på något sätt.
2016 dog Anna Takanens pappa i cancer. Hon började skriva boken, som föreställningen bygger på och delar namn med, när han redan var väldigt sjuk. Anna skrev för att följa pappans och hennes egen resa. Hon skrev sig igenom sorgearbetet.
– Boken och föreställningen handlar om förlusten. Just det att jag ställde frågorna i sista sekunden.
Vad tror du att din pappa hade tyckt om föreställningen?
– Ja du det kan man inte veta riktigt, säger Anna och skrattar. Sedan fortsätter hon:
– Han var med om föreställningen "Fosterlandet". Även om den var fiktiv så handlade den om hans berättelse, det var en krigsbarnshistoria i grunden. Han var väldigt stolt över den. Först var han misstänksam och tyckte inte alls att jag skulle sätta familjeberättelsen på scenen. Men sedan när han hade sett den och hört vittnesmålen från publiken så sade han "Om jag kan vara en förebild för någon så är jag gärna det". Han var med om att bryta tystnaden för många.
"Sörjen som blev" spelas i Linköping på X-scenen i Ung scen/östs lokaler 16 och 17 december.