Det är inte alla som skulle ställa upp på att springa på ett löpband omringad av publik. Men Ann-Sofie Andersson Kern har faktiskt närt en dröm om att kombinera löpningen och hennes jobb som skådespelare.
När hon fick höra om pjäsen "Jag springer" så kände hon direkt att det var något hon själv ville göra. På torsdagen den 1 december har pjäsen premiär på Östgötateaterns x-scen i Linköping, och under en föreställning hinner Ann-Sofie avverka drygt en mil.
Får du någon träningsverk?
– Jag känner i vaderna, men det blir ingen träningsverk. Det är stumt och monotont på löpbandet, inte som när man springer utomhus, säger Ann-Sofie.
Blir du anfådd?
– Jag drar upp hastigheten på löpbandet ibland för att det ska gå fort, och då blir jag andfådd.
Hur påverkar det monologen?
– Jag gör så gott jag kan. Om det är ett parti där det går riktigt fort så är det klart att texten blir påverkad. Men man behöver inte vara rädd att det ska skvätta svett i alla fall, så farligt är det inte, säger Ann-Sofie och skrattar.
Det låter nästan orimligt att Ann-Sofie blir så lite påverkad av löpningen. Men till saken hör att hon inte är någon vanlig fritidsmotionär. Som uppladdning för pjäsen sprang hon till exempel Ultravasan i augusti, där man joggar vasaloppssträckan på nio mil.
– Jag tycker att det är härligt att springa långsamt och långt, jag är ingen sprinter. I föreställningen springer jag snabbare än jag brukar, säger Ann-Sofie.
"Jag springer" är en dansk pjäs som baseras på en blogg av den danska journalisten Anders Legarth Schmidt. Han skrev om när hans dotter insjuknade i leukemi och hur löpningen blev ett sätt att bearbeta sorgen.
Östgötateaterns version regisseras av Niki Gunke Stangertz. Hon har egna erfarenheter av föreställningens tema.
– Min pappa blev sjuk i cancer, och när han gick bort så gick jag med i en löparklubb. Jag började springa för att stå ut, säger Niki.
Även om det är ett tungt ämne som pjäsen behandlar så tycker Niki att det är en otroligt vacker föreställning. Det vackra gör att den blir uthärdlig.
– Sorg är något jag upplever att vi är väldigt rädda för att prata om. Vi vill gärna undvika det. Så jag tror att igenkänningen i att vilja fly från sin sorg är väldigt stor. Om du är livrädd för din egen sorg så kom hit en timme, gråt en skvätt och sedan kan du fly i ditt vanliga liv igen.
