Alice Munro splittrade bokcirkeln

Kanadensiska Munro, som fyllde 80 häromåret, skriver sparsmakade, lågmälda noveller där det outtalade ligger och skriker tyst mellan raderna. De fyra avslutande novellerna är dessutom självbiografiska, för första och sista gången, har författaren själv sagt. Den alldeles speciella stilen gick hem hos många, men inte alla. Sällan har en bok tagits emot så olika i bokcirkeln.

Christer Fällman var mest kritisk.

– Jag var skeptisk redan innan, dels för att hon är så in i helsicke hyllad, dels för att jag läst en tidigare novellsamling av henne, "För mycket lycka", och jag gick inte igång på den heller. Känner mig nästan förtvivlad för att jag inte blir mer gripen. Jag vill veta mer om människorna och bakgrunden, jag vill ha mer kött och blod och svett och känslor. Det känns doftfritt – ge mig mer!

Jakob Carlander reagerade precis tvärtom:

– Mig berör det , det var länge sen jag grät så mycket, sa han enkelt.

Marcus Ressner höll med:

– Jag hade inte hört så mycket om författaren och är inte van att läsa noveller. Jag blev jättetagen. Det är väldigt, väldigt bra. Den röda tråden för mig är känslor, starka känslor, av kärlek, skuld, död, skam. Och hur små val och små nyckelhändelser kan påverka hela livet.

– Små händelser och val avgör livet, det är fantastiskt skickligt fångat. Det är inte personerna som är i centrum, utan händelserna och känslorna. Stämningen är lite som i de första Twin Peaksavsnitten. Det är en grå ton över boken, men det finns hopp, det är inte bara grått.

Irina Lascar var också ovan vid novellformen:

– Jag håller med Christer, jag hade velat ha lite mer. Men å andra sidan, även om jag kände att jag inte kom så nära karaktärerna, så såg jag författarinnan. Hon var där hela tiden!

– Hon beskriver vanliga människors vanliga liv. Det är inte så glada saker, men så är livet ändå, det är summan av en massa små händelser.

Hanna Stjernfeldt fäste sig vid att det är kvinnor och vardagen som är i fokus i Munros noveller.

– Se på mammans roll och hennes frihetslängtan, som hindras. Hon skildrar kvinnor och deras plats i samhället under en tid (1930- och -40-tal) när de inte fick så stor plats, inte heller i litteraturen. Och hon får med så mycket i det lilla formatet, det är vardagsbeskrivningar som rymmer obehag och tragik. Men som Marcus säger, det finns hopp.

Helena Pettersson var lika tagen som Marcus. Hon läste boken intensivt under en vecka, till sist satt hon en hel ledig söndag och glömde tid och rum.

– Det fick bli pizza till middag när barnen kom hem! Jag har aldrig läst noveller förut, de här novellerna har jag läst tre gånger nu. Tänk bara som Alice Munro byter fokus i en och samma novell. Det gäller att läsa koncentrerat. Och jag har längtat efter att få diskutera dem.

Jakob:

– Ja, det har slagit mig i kväll att det är en bok som passar väldigt bra att prata om. Innan vi träffades tänkte jag att jag inte har förstått allting, man behöver prata om den.

– Det är många berättelser i varje novell och varje novell är en roman. Det är så långa romaner nuförtiden, på 500-600 sidor, jag tycker verkligen om det här korta formatet.

Av bokens 14 noveller vill han särskilt hålla fram den självbiografiska "Natt". Författaren är runt 14 år, lillasystern nio. 14-åringen kan inte sova. Hon rids av tanken att hon kan komma att strypa sin lillasyster.

– Ångesten att skada den man älskar, den är så vanlig, sa Jakob som är samtalsterapeut till vardags. "Natt" är en sagolik berättelse om hur pappan räddar henne från den ångesten. Han löser det så fint. Och sen får vi veta att han slår henne andra gånger!

På slutet kunde Christer, kvällens skeptiker, ändå gå så långt som till att utbrista:

– Man kan kalla henne gråhetens mästarinna om man vill vara snäll.

Marcus lät sig inte nedslås, utan log :

– Ja, det är en jättebra slogan! Gråhetens mästarinna.