Alex Schulman: "Jag är ju ingen scenperson, jag hatar att stå på scen och känner ett enormt motstånd."
Klockan är 17:30, det är kolsvart, blött och kallt när jag går mot Konsert & Kongress. November i en mellanstor svensk stad är inte lättälskad och när jag försöker se på platsen utifrån tänker jag att det nog inte ser så imponerande ut för världen. Och världen i det här fallet är Alex Schulman och Sigge Eklund. Podduon är på något sätt storstaden personifierad. Båda kommer från Stockholm och har därmed sommarhus på Gotland, även om Sigge Eklund sedan några år bor i en ännu större stad, Los Angeles.
– Men det hade inte varit så stor skillnad om vi hade varit här i maj. Jag åker från Arlanda i en taxi till hotellet och sen taxi till spellokalen. Jag drar för gardinerna på hotellrummet och sitter där inne tills jag ska till spellokalen. Jag ger mig inte ut och upptäcker platsen jag är på, säger Sigge Eklund när vi ses bakom scenen i Crusellhallen.
– Det tycker jag ändå är det härligaste. Att efter föreställningen gå ut på stan man framträtt i och äta middag, ta en whisky. Det är det bästa jag vet. Det är fantastiskt, säger Alex. Han ursäktar sig, han har feber och är förkyld. Han tar några skedar manukahonung ("för det säger min fru att man ska göra") innan han sätter in en termometer i munnen.
Sedan Alex & Sigges podcast startade 2012 har den varit en av Sveriges mest framgångsrika poddar. Den har rört om och roat med hårda och komiska analyser av samtiden, även om vissa belackare snarare skulle använda orden elaka och hånfulla (vi kommer till det senare). Och genom åren har de åkt runt på teatrar och konsertlokaler i Sverige och gjort livepoddar, det är därför de är i Linköping i kväll.
Det är en konstig känsla när man för första gången träffar två vänner som man lyssnat till så många gånger tidigare. Man känner till de olika rollerna, jargongen och deras bakgrund. Det är på något sätt som att stiga in i ett rum som tidigare enbart hade en dimension, men som nu har tre. För jag kan inte låta bli att under intervjuns gång känna som om att jag fått vara med i ett avsnitt av deras podcast.
Hur är det att vara på turné?
– Det är en resa kan man säga, där början av turnén känns väldigt annorlunda mot slutet. Det är som du brukar säga, att vara på turné är som att klättra upp för Mount Everest, säger Sigge och pekar på Alex.
– Brukar jag säga det? säger Alex frågande.
– Man klättrar ju upp och sen klättrar man ju ner. Så här i slutet på turnén är det ganska skönt i kroppen, man ser den gröna dalen där nere efter att man varit uppe på berget, säger Sigge.
Min fördom är att ni inte tycker att det är särskilt härligt att kuska runt på turné.
– Jag är ju ingen scenperson, jag hatar att stå på scen och känner ett enormt motstånd. Det är ju märkligt. En del människor får liv av att stå på scenen. Vem är det som sagt att det var först då han lever upp? Kommer du ihåg, Sigge?
– Det är många som har sagt. Dylan har sagt att han bara är lycklig när han står på scenen, säger Sigge.
– Jag är bara olycklig på scenen, kontrar Alex.
– Det kan ju inte vara sant, för då skulle du väl inte åka på turné. Du måste väl också känna att det finns ögonblick då det är medvind i seglen, vad det gäller publikens reaktion. Jag säger inte att det händer särskilt ofta, men det är väl därför man gör det. Om det bara var misär skulle man väl inte göra det? säger Sigge.
Ja, varför gör man det här, om man tycker att det är så jobbigt?
– För ett halvår sedan, när idén om en ny livepodd kom upp, så tänkte jag "fan va kul", säger Alex.
Är det ångesten inför som är det jobbiga?
– Ja, precis. Den är enorm. Jag brukar vanka av och an och mumla för mig själv: "Hur kunde det här hända? Hur ska jag kunna gå upp på scenen?" Men nu är jag så sjuk att jag inte känner mig nervös, säger Alex innan turnéledaren Karolina ger honom en pappmugg med te med ytterligare några skedar manukahonung i.
– Sen är det bara två shower kvar så nu känner man sig nästan nostalgisk av att det kommer vara över. Jag bor ju i Los Angeles. Alex möter ju lyssnarna varje dag, han sitter ju på restauranger, tar selfies och möter folk. Men i Los Angeles så träffar jag aldrig någon som lyssnar, säger Sigge.
Inte? För 15 år sedan var jag 20 år och bodde i Los Angeles. Då kunde jag ibland känna den manliga impulsen av att höra av mig till andra, kända, LA-svenskar. Jag gjorde det aldrig, men jag antar att det måste hända?
– Det händer kanske tre gånger i veckan. Eller snarare att de skriver "vi sitter fulla på Sunset House, jag testar bara att skriva. Kom hit och ta en drink", säger Sigge.
– Då sätter du fart, då släpper du allt, säger Alex.
– Vi var på restaurang i går och då kom det fram folk hela tiden. Det är lite chockartat för mig. För du måste väl få det i Stockholm? säger Sigge.
– Ja, men inte så mycket, för i Stockholm är man så medveten. Det är mycket mer så på landet, om man nu kan kalla här för landet, säger Alex.
– Men turnera är bra för oss, för vår relation och podden. Att vi i två veckor träffas dygnet runt. Det gör vi aldrig annars. De här turnéerna gör att vi reconnectar med varandra och det är nog väldigt viktigt. Men det är en fin balans. Det ska ju gnissla lite mellan oss, det ska ju finnas en distans. Men det får inte vara för stor distans, säger Sigge.
Gäller det här podden eller er vanliga vänskap?
– Vi har ingen normal vänskap eftersom vi alltid ses i jobbsammanhang, vilket är sorgligt på ett sätt, säger Sigge.
Men den normala vänskapen fanns från början antar jag?
– Ja, det gjorde den. Men inte längre. Säg att jag är med om någonting, att något har hänt. Då skulle jag aldrig höra av mig till Sigge utan SMS:a till typ (Fredrik) Wikingsson i stället. Jag liksom sparar det till podden, säger Alex.
– Och eftersom du i stället tar upp det i podden så blir det ju en poddversion av det som har hänt. Det är ju en lite förhöjd version av Alex Schulman jag möter och han möter ju en förhöjd Sigge Eklund. Det är liksom Podd-Sigge möter Podd-Alex.
Pratar ni någonsin om det som har hänt efter att ni stängt av mikrofonerna? Om det är något jobbigt som har hänt och man inte riktigt kan berätta allt offentligt.
– Nä. What you see is what you get, säger Sigge.
Alex Schulman och Sigge Eklunds podcast startade 2012 och har under mer än ett decennium varit en av Sveriges allra största.
Genom hela karriären har podduon gjort sig kända för att balansera på gränsen mellan satir och elakhet. Många har känt sig sårade, till och med mobbade av Alex och Sigge. Under hösten har de lanserat podden "Mardrömsgästen", där de bjudit in personer som de tror sig ha sårat allra mest.
Jag får någon sorts sekundärångest av att lyssna på "Madrömsgästen". Hur var det att göra avsnitten?
– Om man som vi pratar gång på gång om vissa människor på det här sättet så måste vi vara beredda på att fejsa dem, se dem i ögonen. Så måste det vara, annars är det inte okej. Sen förstod vi nog från början att den här programidén är jättebra, att det kommer bli spännande samtal, säger Alex.
När jag lyssnade på programmet med Morgan Alling så kändes det som att han kom in i studion med en väldigt spänd energi, minsta felsteg så skulle han sprängas. Man behövde liksom väga varje ord på guldvåg. Hur var det?
– Det bestående intrycket var att det enda sättet att navigera i de här samtalen var att vara 100 procent ärlig. Det var något nytt. I podden är vi ju sagoberättare framför allt, entertainers, poddversioner av oss själva. I Mardrömsgästen var vi tvungna att svara ärligt, säger Sigge.
– Jag håller med om det, några av samtalen var som att hantera nitroglycerin och det gjorde det hela väldigt spännande, säger Alex
När man gör innehåll av sådana här konfrontationer, gör det att man kan hålla någon sorts distans till det? Hur det än blir så blir det ett intressant samtal och då intressant innehåll.
– Hur menar du? frågar Alex.
Om man verkligen vill ha försoning, då kanske man inte vill eller borde göra det inför öppen ridå?
– Jag måste säga att jag ville hitta försoning med alla dessa personer. Sen var det några som inte ville möta oss riktigt. Morgan Alling var ju en sådan person. När Sigge i slutet av avsnittet frågade: "Har du fått någon förståelse för oss?" så svarade han bara nej. Och sen gick han ju.
Sigge Eklund: "Vi har ingen normal vänskap eftersom vi alltid ses i jobbsammanhang, vilket är sorgligt på ett sätt."
Klockan börjar närma sig 19:00 och snart är det dags för de båda att äntra scenen och Crusellhallen har börjat fyllas på med människor.
– Det är intressant när vi står bakom kulisserna, precis nu innan föreställningen börjar. Då är det ju en låt som spelas, "Thunder" av AC/DC. Vi vet redan där om det kommer bli en bra kväll eller inte. Beroende på om publiken sjunger med eller applåderar med i låten. Det är jobbigt när man då hör en tystnad under introt, säger Sigge.
Vad har ni för bild av Linköping?
– Jag tänker nästan bara på studenter, jag har ingen annan relation till staden. Men studenter brukar gilla oss, säger Alex.
– Det känns som en smart stad. Alltså, att det finns en smartness hos personerna man träffat i samband med föreställningen. Det är intelligenta lyssnare, det känns så. Men vad fan vet jag, säger Sigge.
Alex ser riktigt sliten ut, manukahonungen har ännu inte kunnat rädda honom.
Du kommer inte segna ihop på scenen?
– Jag hoppas på lite adrenalin när jag kommer upp, det här kommer inte gå annars, säger Alex.
– Jag tror att du kommer få en chock när ni ser honom där ute, hur han gnistrar och glänser, säger Sigge.
Som utlovat dundrar föreställningen igång med en version av AC/DC:s klassiska intro till "Thunder". Den fullsatta Crusellhallen utbrister i applåder, sång och tjoande. Det här är en bra kväll tydligen, tänker jag. Och Alex Schulman, som för några minuter sedan såg ut som en levande död, gnistrar och glänser framme på scenen. Kanske hjälpte manukahonungen till slut.