Sonja Lagerberg är både skådespelare och sömmerska. - Att vara skådis är lite som att vara detektiv, säger hon. Folk känner inte igen en och då kan man vara lite konstig om man vill.
Ebba Axstråles beskrivning av det bästa och det svåraste med att spela teater är alldeles klockren. För det här med att lära sig spela en roll, och dessutom byta mellan olika karaktärer på kort tid, det är minsann inte lätt. Men det är en lika ny upplevelse och utmaning för alla som testar, förklarar Ebba.
Och att spela jättearg eller jätteledsen, fast man egentligen är glad som en speleman – det kräver verkligen talang.
Det är tisdagskväll och i Björkö friskola, strax utanför Ljungsbro, samlas ensemblen för genrepet inför vårens sista föreställning för publik – två klasser vid en skola i Linköping. Det ska bli ett potpurri av Astrid Lindgrens sagor.
Kristel Neamah är först på plats. Hon dyker i en svart lurvig dräkt och förvandlas till ”Lille katt.” Sen sätter hon sig på golvet och väntar. En efter en dyker skådespelarna upp. Lätt förvirring uppstår i kostymförrådet när Pippivännerna Tommy och Annikas kläder är borta. Dessutom upptäcks att man inte bara saknar skjorta och byxor till Alfred, drängen i Emil i Lönneberga, utan hela Alfred.
Kristel Neamah är första skådespelaren på plats. Hon dyker i en svart lurvig dräkt och förvandlas till ”Lille katt.”
Men det är ytterligare en del i tjusningen med teater – att improvisera och hitta lösningar.
Eva Gustafsson hälsar barnen välkomna och rätar med lugn, van hand ut frågetecknen kring försvunna klädslar och saknade skådespelare. Hon är en eldsjäl i teaterföreningen Junis och har varit med nästan ända sedan starten för 30 år sedan. Dessutom har hon egen erfarenhet från scenen och har spelat bland annat Mobergs ”Marknadsafton” och Tjechovs ”Björnen och frieriet” på sommarteatern vid Sommen i Blåvik.
– Det är det kollektiva arbetssättet och att uppleva en berättelse tillsammans med publiken som är det speciella. Det händer något med en grupp när man står på scenen och spelar tillsammans, säger hon.
– Och så förstås den där känslan när det blir lite tokigt och man får improvisera för att lösa situationen, då kan det bli väldigt roligt.
Johanna Ahlstrand och Eva Gustafsson leder teatergänget i Junis. Ibland skriver de egna pjäser, men ofta spelar de Astrid Lindgrens sagor. – Emil och grisekonen drar alltid publik, säger Eva.
Det blir bestämt att Annika ska ha rosa mjukisbyxor. Och att Johanna Ahlstrand, som leder gruppen tillsammans med Eva, hoppar in och spelar Alfred. Rumpnissekläderna letas fram och så har vildvittrorna fått två nya fina kostymer, sydda av Sonja Lagerberg.
Sedan kliver Pippi Långstrump (Tyra Ernerudh) in genom dörren i på tok för stora skor, och så kan spelet börja.
En rumpnisse, en katt och en gris. Astrid Lindgrens sagor är fulla av sköna karaktärer.
Pippi slår sig ner på en stubbe och läser stycken ur Astrid Lindgrens böcker. Det börjar med Emil och griseknoen.
Suggan har fått elva smågrisar och alla har dött utom en.
– Jag tar gärna hand om den, säger Emil (Tuva Ahlstrand) och vaggar den rosa lille tyggrisen i famnen.
Drängen Alfred ser bekymrad ut och Emils pappa, Anton Svensson, rynkar på näsan. Anar han ett hyss i antågande, tro?
Pippi Långstrump (Tyra Ernerudh) läser och berättar stycken ur Astrid Lindgrens olika böcker.
Barnen kan sina repliker och om någon glömmer bort sig så sufflerar Eva och Johanna, och så är man snabbt på banan igen. Det är mycket att tänka på, och teaterstyckena varvas med sång.
– Vafför då då? tjattrar rumpnissarna och samlas runt Ronja som har fastnat med foten i deras underjordiska bo.
– Vafför gör hon på detta viset?
Det blir spännande och nästan lite otäckt när vildvittrorna rusar in under vrål och skrik, men Birk kommer snart till Ronjas undsättning.
Sedan är det snabbt kostymbyte och fest i Mattisborgen med sång och dans.
Tuva Ahlstrand spelar Emil och hon tänker minsann inte låta något hända den lille griseknoen. Johanna Ahlstrand (till höger) rycker in och spelar drängen Anton.
Adrian AbouMsalem, 8 år, och Tuva Ahlstrand, 9 år, pustar ut en stund mellan scenerna.
– Jag är rumpnisse och det gillar jag för att man får ha en mysig dräkt och för att man inte behöver prata så mycket. Jag tycker inte så mycket om för många repliker eftersom det är lätt att glömma bort sig, säger Adrian.
Och visst kan det vara nervöst, berättar han, men det går bättre och bättre.
– Första gången som jag skulle spela på en scen var jag sådär pirrig. Andra gången kom en kompis för att titta och då blev jag lite mer nervös. Tredje gången kände jag ingenting alls.
Tuva håller med.
– Första gången som vi spelade för publik så grät jag. Men en tredjedel in i föreställningen gick det över och sedan blev det bara kul.
Hon, i sin tur, gillar att prata mycket och är nöjd med att spela Emil.
– Jag brukar göra rörelser till replikerna. Då är det lättare att komma ihåg.
– Teater är den bästa sporten, säger hon och funderar lite.
– Kan man kalla det för sport? Nåja, i alla fall är det jätteroligt att få komma in i någon annans värld och spela en annan person. Det är typ – häftigt!
Ebba Axstråle, 12 år, har avancerat från rumpnisse till självaste Ronja. – Det svåraste är att spela rädd när vildvittrorna kommer, då gäller det att inte skratta, säger hon.
Sonja Lagerberg, 10 år, spelar både Pippi och pirat i uppsättningen, men längtar efter att få testa Spindelmannen.
– Jag gillar att låtsas vara någon som jag inte är, säger hon. Det är lite som att vara detektiv, folk känner inte igen en och då kan man vara lite konstig om man vill.
Hon har alltid velat bli skådis, mest för att lära sig nya saker, inte så mycket för att bli känd.
– Men det är klart, att hamna på tv är ju alltid kul!
Ett annat sätt som Sonja använder för att få utlopp för sin kreativitet är sömnad. Hon visar de två fina dräkterna till vildvittrorna i Ronja, som hon har skapat.
– Jag gillar att göra saker själv. Jag brukar improvisera och ta det jag har. Går det skit så går det skit. Jag är en vinnarskalle så först blir jag lite ledsen, men sen försöker jag igen. Jag brukar ge det tre gånger, funkar det inte då så vill jag inte mer.
Fest i Mattisborgen med sång och dans, anförd av Johanna Ahlstrand.
Vildvittrornas kostymer fixade hon dock på första försöket.
– Man får använda det man har omkring sig. Jag hade till exempel ingen provdocka, så då fick syrran ställa upp.
Inne i replokalen läser Pippi saga efter saga. Johanna Ahlstrand spelar piano till sångerna och såväl texter som repliker börjar sitta.
– Äsch, säger Ebba Axstråle, om man säger fel så gör det inte så mycket, det är ju ingen i publiken som vet exakt hur det ska vara.
Hon berättar att hon avancerat från rumpnisse till självaste Ronja.
– Det är ju en riktig karaktär så det känns kul. Det värsta är när jag ska spela rädd när vildvittrorna kommer – då gäller det att inte skratta.
Fest i Mattisborgen med sång och dans, anförd av Johanna Ahlstrand.
En stund lugn och ro mellan scenerna. Ralf Ahlstrand, Tuva Ahlstrand och Alexia AbouMsalem.
Ebba börjar bli van vid att stå på scenen. Ronja är hennes tredje större roll. Hon har därtill hunnit med att spela i Anastasia och På sjunde trappsteget.
Och därmed har hon lärt sig att hantera rampfebern.
– Först i början var det jättenervöst. Men sen, när man har klarat av det så blir man liksom lättad och vill göra det igen. Och då försöker jag att bara njuta!
Eva Gustafsson hjälper Alexia AbouMsalem med ett snabbt kostymbyte.
Eva Gustafsson ser till att rumpnissar och vildvittror blir klara för att kliva in på scenen.
Hela gänget samlat.
Eva Gustafsson, Tyra Ernerudh, Kjerstin Schouten, Tove Falck, Ebba Axstråle, Doris Solgren, Johanna Ahlstrand, Alexia AbouMsalem och Sonja Lagerberg.
Nedre raden: Adrian AbouMsalem, Ralf Ahlstrand, Tuva Ahlstrand och Kristel Neamah.
Rumpnissarna tar igen sig mellan repetitionerna.
Fotnot: Junis är en rikstäckande organisation inom IOGT-NTO för barn upp till 15 år. Den har många olika aktiviteter på olika platser i landet, men i Ljungsbro ligger fokus på teater.