Kretsen kring "The Guru Papers", med bland annat Bruno K. Öijer, får mycket utrymme i utställningen.
Konstnärerna Leif Elggren och Erik Pauser är initiativtagarna bakom Östergötlands Museums senaste utställning "Återkomsten - 53 levande och döda konstnärer", där alla är välrespekterade konstnärer med rötter i Linköping och är födda mellan 1950 och 1980. Utställningen har som ambition att fånga en gemensam "mylla" för dessa konstnärer, ett tidsdokument över en epok eller kreativ anda.
Det första som slår en när man går in i utställningslokalen är ett suggestivt ljudlandskap, signerat tonsättaren CM von Hausswolff. Ljuden är på sätt och vis tryckande, lite läskiga och när man sen ser att utställningen i mångt är som en sorts klippbok, så är det som att man har stigit in i huvudet på någon som försöker sortera sina motstridiga tankar. Överallt är det upptejpade A4-sidor med fotografier, urklipp från Corren eller Östgöten och minnesartefakter. Stenciltidskriften "The Guru Paper" från början av 1970-talet och personerna i dess redaktion får ta mycket utrymme i utställningen. På de utskrivna fotografierna ser man Leif Elggren själv, men kanske framför allt en ung, glad och allvarlig Bruno K. Öijer, som också var en av tidskriftens redaktörer. Personligen är det här en av utställningens höjdpunkter, att se dessa privata fotografier (de flesta tagna av Kjell Furuberg) på Linköpings stora poet med ögon fyllda av drömmar och ambitioner, tillsammans med sina vänner. De öppnar en dörr till Bruno K. Öijers annars så privata sfär. Visst, det finns ett ganska stort mått av nostalgi här, men det är på något sätt på sin plats. Nostalgin finns i fotografierna men även i den nya, 11:e utgåvan, av "The Guru Papers" där man skriver drömskt om ungdomens eviga kvällar, fyllda med storslagna drömmar om ett liv långt borta från den tråkiga småstaden.
Kretsen kring "The Guru Papers", med bland annat Bruno K. Öijer, får mycket utrymme i utställningen.
"Det är som att man har stigit in i huvudet på någon som försöker sortera sina motstridiga tankar. Överallt är det upptejpade A4-sidor med fotografier, urklipp från Corren eller Östgöten och minnesartefakter."
Erik Pausers videoverk "Linköping Vanitas Röd, Blå, Gul” (2024) visar Östergötlands Museums klassiska bergsgrav i flerfärg.
En annan höjdpunkt är multikonstnären Lovisa Ringborg, vars fotografi "The Window View" (2023) och skulptur "Wanderer" (2023) kombineras på ett fantastiskt sätt i lokalen. Färgerna går ton i ton och ljussättningen skapar illusionen av att fönstret, fotografiet, lyser över skulpturen.
Lovisa Ringborgs fotografi "The Window View" (2023) och skulptur "Wanderer" (2023) kombineras på ett fantastiskt sätt i lokalen.
Lovisa Ringborgs fotografi "The Window View" (2023) och skulptur "Wanderer" (2023) kombineras på ett fantastiskt sätt i lokalen.
"Minnen utgör en komplex sammansmältning av personligt och kollektivt minne, både som ögonvittnen och delade berättelser." skriver konstintendent Ebba de Faire i utställningsförklaringen. Och det är nog i detta minne som utställningens storhet och svaghet ligger i. Curatorerna och konstnärerna delar med sig av individuella minnen och oftast hamnar man rätt - som i Erik Pausers videoverk om museets klassiska bergsgrav, "Linköping Vanitas Röd, Blå, Gul” (2024), och i Leif Elggrens möte med Gustaf Cederströms skalenliga skiss av "Karl XII:s likfärd" på Östergötlands Museum som barn. Det är, för att använda ett nyord, relaterbart.
Andra gånger, som i Pär Thorells självporträtt med den vaga kopplingen att Erik Pausers pappa kände honom, känns det snarare som en sorts redovisning av ett minne som gör helheten sämre. Tematiskt är utställningen som bäst när den tydliga kopplingen till rötterna i staden syns eller när konstnärerna visar upp sina starkaste verk i en sorts mångsidig mosaik av Linköping som en mångsidig, kreativ plantskola.
Pär Thorells självporträtt är väldigt vackert men känns lite apart och opåkallat i utställningen.
Den suggestiva stämningen hänger med utställningen igenom, mycket tack vare (eller på grund av) CM von Hausswolffs ljudlandskap. När jag går mot dörren har den gått i baklås och jag blir fast i lokalen. På sätt och vis blir det som en bild över utställningen i sig. Är jag nu fast i ett Linköping som inte längre finns med människor som antingen är äldre eller döda? Nej, utställningen fastnar faktiskt inte i drömmen om det som en gång var. Man lyckas sortera sina motstridiga tankar till en sorts sanning där dåtiden inte enbart är ljus eller mörk utan dubbel. Och med det som utgångspunkt påverkar 53 individer Kultursverige än i dag.
"Återkomsten – 53 levande och döda konstnärer" skulle egentligen plockats ner den 20 april men har nu förlängts och visas till och med 31 augusti.