Björn Rallare berättar historien om Roland Dernmarks liv. Roland har alltid varit intresserad av människor och hur de lever.
– Vill du ha kaffe Roland? Eller det behöver jag ju inte fråga, säger Björn Rallare innan han går till köket med kopparna.
Roland Dernmark sitter i fåtöljen och väntar på drycken. Under de många timmar som de har spelat in material till dokumentären har Björn lärt sig att kaffet är heligt.
– Visst handlar filmen om vad han har upplevt, men det handlar också mycket om Roland som person. Jag tycker att de små sakerna är så viktiga. Som att kaffet och ciggen alltid har varit närvarande. Det var väldigt jobbigt att cigaretterna blev blöta när de blev skeppsbrutna till exempel, säger Björn.
Roland har under filmningen uppskattat att Björn inte har haft bråttom. Berättelserna har fått ta sin tid, inget har stressats fram. Och tid har det tagit, för det är många hisnande äventyr som Roland varit ute på.
Hur känns det att vara huvudperson i en dokumentärfilm?
– Inte så bra egentligen. Jag har försökt förtränga det jobbiga. Han river upp det, Björn. Jag hade en flagga på balkongen och när det blåste ute så fladdrade den. Då fick jag mardrömmar om det som hände på Biscaya. Det är ingen bra grej att minnas. Dåliga minnen ska man försöka få bort. Han tänker fel Björn, säger Roland och de båda skrattar.
Vad som hände i Biscayabukten utanför Frankrike får man veta när dokumentärfilmen kommer ut i vår. Men det var dramatiskt. Roland överlevde tillsammans med fem andra på en flotte i fem eller sex dygn. Den enda provianten de lyckades behålla var några burkar öl.
Filmen kommer att utgå från när Roland berättar om sitt liv. Men Björn jobbar också på att hitta historiska dokument över skeppsbrottet.
Även om det har varit tufft så har Roland berättat sin livshistoria för filmmakaren. Det märks att inspelningen har skapat en fin relation mellan dem. De jobbiga delarna vägs upp av fantastiska äventyr. Men det är ändå skeppsbrottet som är utgångspunkten för dokumentären.
– Vill ni se inledningen? Vågar du titta Roland, frågar Björn under intervjun.
Vi ställer oss vid datorn och Björn sätter igång filmen. Det är första gången Roland får se något av projektet. Filmen inleds med Roland som berättar om skeppsbrottet. Roland iakttar sig själv på skärmen under tystnad, förutom en kommentar om att han är så darrig på handen när han häller upp kaffe till sig själv och Björn.
I slutet av filmklippet berättar Roland om hur hans liv som äventyrare startade: "Jag kom till Linköping 1944 som adoptivbarn och bodde här tills jag var 17 år. Då fick jag föräldrarnas påskrift så jag kunde gå ut till sjöss".
Roland Dernmark tycker att det är jobbigt att återuppleva tuffa minnen. Men han har ändå berättat sin historia för Björn Rallare.
När introfilmen är slut får han frågan hur det kändes att se sig själv.
– Jag ser så gammal ut. Man var ju ung när det hände, säger Roland. Björn skrattar.
– Men du Roland, affischen. Där är du ung, säger Björn och tar fram en bild på datorn.
Bilden föreställer Roland själv, när han är 32 år. I bakgrunden finns ett sjökort över Biscayabukten. Ovanför den unge Rolands huvud står filmtiteln "Roland".
Roland Dernmark var 32 år gammal när han överlevde fem eller sex dygn på en flotte i havet.
I dag är inte Linköping för litet för Roland längre. Han bor i en lägenhet på Vasavägen och tycker om att han har nära till det mesta. Studion som vi träffas i ligger på Östgötagatan, bara några kvarter från hemmet. Innan intervjun svängde han förbi bibblan för att lämna tillbaka en bok och låna en ny. Den här gången blev det en deckare, det passar på hösten.
– Jag tar det sista bara, säger Roland och sveper kaffeslatten innan Björn tar med koppen till köket, och Roland går hem till sig igen.