Djävulen har ofta använts som en symbol inom hårdrocksvärlden, men sällan är den så genomgående som i Iron Maidens ”The number of the beast”. Det var också på albumet med samma namn som sångaren Bruce Dickinsson gjorde sin entré och förvandlade bandet till en världssensation.
”Woe to you, oh earth and sea
For the devil sends the beast with wrath
Because he knows the time is short...
Let him who hath understanding reckon the number of the beast
For it is a human number
It’s number is six hundred and sixty six”
Låtens inledning, som läses upp av den brittiska teaterskådespelaren Barry Clayton, är hämtad från Uppenbarelseboken och anspelar självklart på djävulen med stort D.
Och precis som många andra hårdrocksband både före och efter ”The number of the beast” lyckades Iron Maiden provocera horder av konservativa kristna amerikaner med låten.
Människor som uppenbarligen inte förstått poängen med symbolik, eller för den delen tagit sig tiden att faktiskt lyssna på texten i ”The number of the beast” och inse att nej, det handlar inte om att bandet är satanister eller någon form av djävulsdyrkan.
Bandet själva tog dock detta, och det faktum att fundamentalister brände deras skivor, med ro och menade att det var bra publicitet. I efterhand så har ”The number of the beast” flertalet gånger utsetts till en av de bästa hårdrockslåtarna genom tiderna.
Iron Maiden har genom decennierna varit lika mycket pionjärer som de har varit frontsymboler för den europeiska hårdrocksscenen och den överdrivna, på gränsen till larviga, estetiken som omringar allt från texter till scenframträdande.
Precis som Kiss var under flera årtionden i USA. Och ”The number of the beast” blev utan tvekan Iron Maidens ordentliga startskott och förvandlade de gamla rockarna till legendarerna de är än i dag. Djävulsdyrkan eller inte.