Som alla invånare i staden Ljungköping visste, betydde ordet ”medalj” helt enkelt: ’vad som helst som har en verklig fördel’.
Detta var förstås bara en halv definition, men den fungerade för det mesta ändå.
En dag drabbades en av Ljungköpings många chefer av en tanke, med följande innehåll:
”En fördel är bara ena sidan av en medalj. Att avskaffa nackdelar är bra. Alltså ska vi avskaffa medaljerna!”
Från tanke till policydokument var det inte långt för denna chef, som vi för enkelhets skull kan kalla C. Men när nu medaljer började avskaffas i rasande fart i staden, dröjde det inte länge förrän vissa olydiga medborgare kom att tänka på, att det till slut inte skulle finnas så mycket att glädja sig åt i Ljungköping om allting med fördelar försvann.
En motrörelse organiserades: Föreningen för medaljernas bevarande.
För att kunna illustrera sina argument med någonting konkret, lät ordföranden i denna förening tillverka en symbol för alla tänkbara medaljer. Det var en rund, glänsande liten sak, som gjorde sig minst lika bra på bild som läskedrycksbackar och avlånga charkuterier.
Efter en tid ryktades det att ordföranden, som vi kan kalla O., hade uppfunnit en ny variant av den myntliknande tingesten. O. menade nämligen att man kunde åstadkomma medaljer med två framsidor. Det verkade till exempel förhastat att avskaffa atmosfären för att det stundom regnar. I själva verket är det ju ganska lätt att göra om de fallande vattendropparna, som så många klagar över, till en fördel.
Men O. kunde ändå inte låta bli att lägga märke till, att en tredje sida, som propsade på att finnas, allt som oftast trängde sig in i de nya medaljerna. Denna tredje sida tycktes utropa: ”En nacke har de flesta – det är väl ingenting att hymla med!”
O. lät därför den ofrånkomliga nackdelen få medaljens kant. Där kunde blixtnedslagen och de tropiska cyklonerna få plats.
Äntligen var det så dags för C. och O. att mötas i en offentlig debatt. Cheferiets aula var fylld till sista plats. Alla undrade hur en medalj med två framsidor och en kant egentligen såg ut. Att magsäcken ibland stod i fyra hörn och en snibb, det var ju välkänt. Men det här var något annat.
C. lyssnade till en början tålmodigt på O.:s anförande om de två olika typerna av nackdelar – de omvandlingsbara och de ofrånkomliga. Å ena sidan bländande sol, å andra sidan fallande istappar. Men när O. kom in på själva medaljkonstruktionen, inföll C.:
”Det där med två framsidor är i alla fall omöjligt – det vet ju var och en som varit med på geometrilektionerna.”
Här höll C. upp åttonde årskursens matematikbok, med kapitlet ”Forska om former” uppslaget så att alla kunde se.
Men O. var inte den som tappade modet i första taget:
”Jag har naturligtvis tagit med mig min dubbelframsidiga medalj. Låt mig bara plocka fram den ur väskan här.”
Medan O. letade i sin väska, började föreningens sekreterare S. att skruva på sig besvärat. Till slut kunde S. inte låta bli att gå fram och viska i O:s öra:
”Alla bilder uppstår i hjärnan.”
”Vad har det med saken att göra?” viskade ordföranden tillbaka och fortsatte leta.
”Man ser bara det man kan se.”
”Men om man inte kan, får man väl lära sig.”
”Du menar omedelbart?” frågade sekreteraren saktmodigt, och drog sig sedan tillbaka.
Till slut fick O. fatt på sin medalj, lyfte upp den ur väskan och överlämnade den till C. med viss antydan till stolthet.
Sekunderna gick. Efter uppemot en minuts vridande och vändande på det lilla originella föremålet, utbrast C.:
”Vad är det här för en baksida? Det är ju bara ett hål rätt in! Djupt som ett stuprör är det också! Och framsidan, den ser väl ut som vilken pannkaka som helst, fast mindre.”
”Men det kan väl inte vara ett djupt hål på ena sidan och en yta på den andra”, sa ordföranden. ”Det står det säkert något om i den där matematikboken.”
”Står och står!” sa chefen. ”Du känner tydligen inte till den känslokalibrerade åsiktsgenerator som mitt inre förfogar över. På den här medaljens baksida är det ett avgrundshål och därmed jämnt!”
Så kom det sig, att den nyuppfunna medaljen med två framsidor fick läggas tillbaka i väskan. Den här gången råkade den hamna under det där styva inlägget på botten, där ingenting någonsin hittas förrän möjligen när nästnästa generation går igenom gamla saker.
De verkliga medaljerna – företeelser med fördelar – fortsatte att avskaffas, på grund av sina nackdelar.
Åren gick.
Och så vitt jag vet, ligger O.:s väska fortfarande kvar underst i en låda i en byrå i en undanskymd föreningslokal någonstans, och bidar sin tid.
Men så vitt jag tror, är den framtida upphittaren redan född i staden Ljungköping, där idéer mycket ofta blir verklighet – och mindre ofta vice versa.
Mattias Nyberg., Linköpingsfödd skribent boende i Stockholm