Kulturdebatt
I samband med den engagerade kulturdebatt som nu pågår runt Linköpings och Norrköpings kulturliv, väcks frågor som är fundamentala för kulturlivets och demokratins överlevnad. Det berör också hela den offentliga sektorns framtid.
I Norrköpings finns det ett förslag om att sälja konserthuset De Geerhallen och i Linköping har det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors sålt kulturhuset Skylten till den privata fastighetsägaren Mannersons. Förslaget i Norrköping och affären i Linköping har kritiserats hårt och är inte ekonomiskt försvarbara. Information om det som händer har nått ut väldigt sent även till politiska instanser som kultur- och fritidsnämnd.
Det verkar finnas en strategi inom drift och ledning av kommunerna att undanhålla information och att undvika dialog med berörda verksamheter och kommunens egen organisation. Detta talar uttryckligt emot det värnande om demokratin som finns i kommunernas program och uppdrag.
I Norrköping har kommunstyrelsen beslutat om en stor omorganisation som till stor del berör administrationen av kulturverksamheter. Kultur ska framöver ingå i kontor för ”Tillväxt” respektive ”Attraktion”. Detta har skett på liknande sätt med mycket kort framförhållning och med bristande underlag och minimal information till kultur- och fritidsnämnd samt berörda kulturinstitutioner.
Detta sätt att styra ingår i ett mönster som har tilltagit under det senaste decenniet: Toppstyrning utifrån formulerade uppdrag och styrning med ekonomiska ultimatum och efterfrågade resultat. Detta gäller främst från politiskt håll men ibland även från förvaltningar.
Kulturinstitutioner som Norrköpings konstmuseum eller stadsmuseum har på detta sätt fått mindre självständighet. Minskande budgetutrymme och ökade krav på resultat (besökare et cetera) har också begränsat handlingsutrymmet. Risken är förstås stor att den konstnärliga friheten också begränsas.
Att organisera om inom kommunal förvaltning och administration är en nödvändighet. Ett dilemma på senare år har varit de ökade administrationskostnaderna inom både kommunal och regional kulturförvaltning. Detta ska ses i relation till anslagen för utövande och skapande kultur.
Ideal med ”New Public Management” under snart tre decennier, har inneburit ökad resultatkontroll, stram budget och andra former av uppföljning. Därav en del av ökad administration.
Den minskade ekonomiska demokratin med ”friare” marknadskrafter och ideal om lägre skatter har skapat en ekonomism där politiker ser sig tvingade att gå in och styra eller driva verksamheter i mer ”lönsam” riktning.
Övergripande mål om ständig ekonomisk tillväxt, framstår alltmer som en absurditet. I synnerhet när en stor del av miljöhoten utgörs av överförbrukning och tömning av jordklotets resurser. Eller förbrukning av energi som inte räcker till. Natur plundras. Arter dör ut.
Politiskt sitter vi alla fast i denna rävsax. Jag förstår politikers rädsla att ta itu med detta gigantiska problem:
Offentliga verksamheter (vård, skola, kultur) kan aldrig bli, och ska inte vara, ekonomiskt lönsamma. De kan och ska inte vara medel för ”ekonomisk tillväxt”. Men de är tyvärr underordnade marknadens struktur och mekanismer, vilket i praktiken innebär att offentliga medel krymper kontinuerligt. Kostnader och intäkter håller inte jämna steg.
Vad blir slutsatsen av allt detta?
Offentliga sektorn med kultur måste stärkas. Personal och utövare måste få styra sin egen verksamhet. Politiker behöver bli mer lyhörda, kompetenta och öppna för dialog. Följa demokratiska principer och inte köra sitt eget race. De, och alla medborgare, måste trotsa det ekonomiska paradigmet och arbeta för en cirkulär och hållbar ekonomi. Ojämlikheten måste minska och skatteuttaget öka på kapital och de mer välbeställda.
Kultur och bildning kan (moraliskt, mentalt) bli en hjälp i detta svåra arbete.
Lars H Jonsson är kulturskribent och driver föreningarna Annan Musik och Verkstad rum för konst i Norrköping.