Riksdagsledamot Bo Broman (SD).
Kulturdebatt
Varje valår brukar några av oss konstnärer göra ett spontant valstugebesök för att försöka få svar på vilken kulturpolitik respektive parti står för. Hittills har alla partier i Linköping sagt sig vara positivt inställda till kultur, men när det gällt innehållet har de blivit oss svaret skyldiga.
Från Sverigedemokraterna har sättet att inköpa konst i nuvarande kulturpolitik kritiserats som odemokratiskt, vilket vi inte alls håller med om. Nu rasslar det in exempel på åtgärder från SD för att stoppa den ”utmanande konsten” i offentliga miljöer. Till exempel har SD:s företrädare i Linköping framfört önskemål om att politiker och medborgare ska ha mer inflytande när det gäller konstinköp. I tidskriften Konstnären framför SD:s talesman Bo Broman att viktigast för dem är att medborgarna får mer att säga till om när det gäller offentlig konst. I Norrtälje kräver SD folkomröstning om konst och i Sölvesborg har samtida konst som betecknas som provocerande uteslutits till förmån för konst som är ”tidlös, klassisk och tilltalande”.
Visst kan medborgarinflytande vara positivt och en del konstnärer väljer att arbeta tillsammans med till exempel boende i ett område där verket ska stå. Gott så. Om däremot ett allmänt tyckande styr konstens utformning riskerar den att urvattnas, bli mesig och inställsam. Politiker bestämmer givetvis de ekonomiska ramarna för konsten, men om de ska detaljstyra blir armlängds avstånd till en tummetott. Konstens frihet snöps och konstnärerna blir i värsta fall till propagandaorgan åt politikerna.
Nya verk ifrågasätts ofta och bespottas för att sedan börja uppskattas och accepteras. Därför bör vi lita på professionen som bedömare av vad som håller för framtiden. Konstverk ska stå sig över längre tid än för dem som lever och har åsikter just nu. Exempel på offentliga konstverk som allmänheten förmodligen valt bort om de fått bestämma, eftersom de väckte stor ilska och avsky, är Filbytermonumentet och Drömmarnas båge i Linköping och Spiral åtbörd i Norrköping, för att nämna några exempel. Numera är de omtyckta symboler för sina respektive städer.
Konstnärsföreningen Alka gjorde för några år sedan aktionen "Här slutar allmän konst i Linköpings stad" där kända skulpturer som Carl Milles Folke Filbyter täcktes över.
Dick Erixon, chefredaktör för SD:s tidning Samtiden, säger i en SVT-intervju inför valet, att den viktigaste kulturfrågan för SD är avskaffandet av enprocentsregeln. SD anser att samtida konst är för oharmonisk. Linköping tillämpar regeln som innebär att en procent av byggkostnaden för kommunala byggnader ska gå till konstnärlig gestaltning. Många konstverk har därigenom uppförts och berikat våra offentliga miljöer i staden.
Nuvarande tillvägagångssätt vid val av konstverk följer en demokratisk ordning. Sakkunniga och projektledare inom kommunen presenterar flera konstnärer i varje gestaltningsprojekt. En samrådsgrupp där beställare, brukare, arkitekt och byggare vanligen är representerade beslutar sedan om vem som får skissuppdraget och sedan ska ritningar, modell och alla detaljer presenteras av konstnär och åter diskuteras i samrådsgruppen eller behandlas av jury innan uppdraget spikas eller avslås.
SD:s talesman i kulturfrågor i Göteborg, Björn Tidland, ger exempel på den konst som enligt SD bör lyftas fram. Det ska vara opolitiska och historiska fornminnen och som gott exempel nämns Karl IX-ryttarstatyn. Knappast någon harmoni i det valet eftersom Karl IX var massmördare och tyrann som avrättade sina meningsmotståndare utan nåd (dessutom inblandad i Linköpings blodbad).
Vi minns hur SD ville byta ut konsten i Slussens tunnelbana för ett par år sedan. Härförleden motarbetade SD ett ljudkonstverk av Ulrika Sparre i Skellefteå. Och nu protesterar SD mot det aktuella minnesmärket ”Fredad plats” över terrordådet på Drottninggatan av Ann-Sofie Sidén och Mats Fahlander. ”Det är fult” menar SD:s representanter, som vill byta ut det. Censurens företrädare har talat.
I aktionen "Här slutar allmän konst i Linköpings stad" täckte konstnärsföreningen Alka över kända skulpturer, som KG Bejemarks skulptur av Tage Danielsson.
Att svenskhet och folklighet ska vara en merit vid val av konst har vi hört från SD:s kulturföreträdare. Folklighet kan givetvis vara något mycket positivt också men om man något så när kan sin historia, drar man lätt öronen åt sig när folklighet inom konsten åter efterfrågas. Kanske det låter oskyldigt, men de värsta diktatorer i den svartaste historien, krävde av såväl konstnärer som författare och kompositörer att deras verk skulle vara ”folkliga” och därtill nationella. Därmed ratades, brännmärktes och offrades den tidens största konstnärer.
Självklart ska alla former av kultur finnas. En del lyckas vara privatfinansierade fullt ut, annan betydelsefull kultur måste subventioneras. Historien har visat att kulturen behöver stöd men helt utan tvångströja. Det skrämmande åsiktsförtryck som utbreder sig i högerextrema regimers kulturpolitik i östra Europa lurar kanske snart bakom hörnet även här. Låt oss alltid se det som en varning varhelst högerpopulismen och nationalismen dyker upp i kulturens närhet!
Konstens förmåga att konstra, att beröra och uppröra, att förtrolla och förbrylla är stor. Yttrandefriheten och konstens oberoende måste värnas varje dag. Och vilken fegis den stad måste vara som är rädd för ett och annat kontroversiellt konstverk.
Upp till bevis kulturfrågorna ska försvaras och besvaras inför valet varhelst de dyker upp.
Snart till och med i en valstuga nära dig.
Thomas Edetun och Stina Opitz
Konstnärsföreningen Alka