Det är något med den här tiden på året som gör mig helt matt. Varje år samma deppiga utveckling. Jag blir till en zombie som inte kan komma hem från jobbet snabbt nog för att inta soffläge. Att fixa kvällsmat är en bragd. Just nu är jag till och med för trött för att aktivt orka streama någon ny häftig hypad serie. Alla mina favoriter har sänts klart eller så kommer nästa säsong om ett halvår. Dödläge. Därför nöjer jag mig denna vår med att fleppa mellan tv:ns kanaler och det är som att jag har upptäckt en helt ny värld! Där finns vanliga människor. Riktigt folk. Människor som kommer dragandes med gamla pryttlar och pinaler som de hoppas ska vara värdefulla ("Antikrundan", SVT1). Barn som själva skaffar barn och som klarar det galant ("Unga mammor", TV3). Människor vars högsta önskan är att en gång om året åka till Sveriges största varuhus och handla för 40 000 ("Ullared", Kanal 5).
Jag kan tänka mig att min djupa fascination för vanliga människor är en motreaktion på alla högljudda debatter och tokiga presidenter. Den här polariseringen och viljan att klumpa ihop människor i grupper och sen trycka dit en etikett på dem. Jag köper det inte. För människor är ju människor, och i grund och botten lever vi ganska lika liv ändå. Vi är barn, vi är vuxna, vi blir kära, får våra hjärtan krossade. Vi glömmer köpa toapapper, blir glada när någon kommer ihåg vår födelsedag. Jag tycker genuint att det är fint att se människor kana runt i en av tusen gångar på varuhus i Ullared och le från öra till öra för det här, det är baske mig årets höjdpunkt. Det finns verkligen något befriande i tanken att Ullared kan vara paradiset på jorden. Inte Bahamas eller Thailand. Jag blir varm i hjärtat när jag ser unga föräldrar handskas med sina barn utan pekpinnar och måsten, när det finns många andra föräldrar just nu som svingar släggor hit och dit i tidningskrönikor och virala blogginlägg. Och jag blir glad in i själen när jag ser en gråtmild tant krama om sin kära porslinsfigur som visar sig vara en väldigt värdefull raritet från Kina.
Det enda som är trist med att kolla på vanlig linjär tv som det heter nu för tiden, är att ingen annan gör det. Det är faktiskt svårt att prata tv-program överhuvudtaget nu för tiden, för få tittar på samma sak. Förutom de som gillar sport och Melodifestivalen då. Kanske är det därför de blir såna lägereldar? Tacka vet jag 90-talet då alla kollade på "Rederiet", "Tre kronor" och "Arkiv X". Rastsnacket var räddat. Men den tider verkar vara förbi. It's you and me dumburken, you and me.