Sexhundra sidor om en man som vandrar genom decennierna som ett evigt spädbarn – på ständig jakt efter omedelbar behovstillfredsställelse och med självklar insikt om vem som är världens centrum.
Nej, jag har ärligt talat inte riktigt orkat mig igenom Tommy Berggrens självbiografi ”Tommy” (recenserad i dagens tidning), men tycker att debatten om den är mycket intressant.
Framför allt har den ju handlat om den framgångsrike skådespelaren och regissörens syn på kvinnor. Att det 2017 inte är okomplicerat att stoltsera med prostitutionsromantisering, att kalla kvinnliga politiker för kärringar, att ta journalister på brösten eller kommentera hur ”goa de är i kroppen” är en bred majoritet överens om. Huruvida Tommy Berggren ska ses som en man av 2017 är den intressantare delen av debatten: det vill säga om en man i hans generation ska behöva ta hänsyn till vår tids jämställdhetstankar eller främst ska ses som en del av kulturarvet och tillåtas ha den mer 40-talsaktiga Taube-synen på kvinnor och deras roll i näringskedjan.
Jag vet inte, jag. Jag är för ung för att ha upplevt Tommy Berggrens tid som riktigt bred superstjärna, men jag förstår ju dragningskraften i hans kombination av skönhet, begåvning, självförtroende och framgång. Att läsa skrytet om hur han krossar hjärtan i parti och minut och hur han hyllar levnadsglädjen utan att för ett ögonblick reflektera kring huruvida glädjen är ömsesidig eller inte – nja, jag är personligen inte jätteintresserad. Men tycker samtidigt att boken skulle bli ännu mindre intressant om Berggren inte var ärlig med sin livshistoria och livsfilosofi.
Så om jag ska ha något litterärt önskemål inför framtida kulturmäns memoarer är det inte att tagga ner på de eventuellt sjaskiga privata sidorna. Där får de gärna göra som Tommy. Däremot måste vi någon gång komma ifrån den eviga historierevisionen när det gäller kvinnors roll i kulturen. Det är förstås ett svek att kvinnor haft sådana små möjligheter att blomstra konstnärligt jämfört med män. Men ett lika stort svek är att vi fått bilden av att kvinnor inte existerat i kulturen – trots de orättvisa förutsättningarna kryllar det av kvinnor som varit riktiga hushållsnamn genom åren. Men dem känner vi inte till eftersom alla framgångsrika kvinnor så konsekvent har tigits ihjäl när män har tillåtits skriva historien.
Att Tommy Berggren ägnar en ansenlig del av sidorna åt hur han och kompisar som Jack Nicholson, Robert De Niro, Ingmar Bergman och Bo Widerberg speglar sig i varandras förträfflighet skulle inte vara ett problem om det inte var för just det: att kvinnorna inte får vara framgångsrika varelser med vare sig intellekt eller känslor. De bara passerar förbi, ofta namnlösa och endast bedömda efter huruvida de är ”goa i kroppen” eller inte.
Så kan det inte fortsätta. Där hoppas jag att ”Tommy” är den sista boken i sitt slag.