Det är skillnad på proffs och amatörer

Den klingande, ljuvliga julkonsertsäsongen är slut för den här gången och vår mångårige och flitige konsertrecensent Gunnar Ekermo funderar i dagens krönika på det här med seriös kulturkritik och proffs vs amatörer.

Konsertbevakning. "Självklart har jag som recensent inte ett 'facit' i högre grad än någon annan, men jag vill ta mitt uppdrag på allvar", skriver Gunnar Ekermo.

Konsertbevakning. "Självklart har jag som recensent inte ett 'facit' i högre grad än någon annan, men jag vill ta mitt uppdrag på allvar", skriver Gunnar Ekermo.

Foto: Karin Nilsson

Kulturkrönika2017-01-12 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För vem skriver egentligen vi musikrecensenter? För dem som var på plats, så att de kan jämföra recensionen med sina egna intryck? Eller för dem som inte var där, som en sorts information om tilldragelsen? Eller är det en bekräftelse för de medverkande?

Oavsett svaret bör alla vara överens om vikten av en seriös bevakning och ett ärligt omdöme – något som Corren i mina ögon också praktiserar. Trevliga referat från konserter må andra stå för, men de fungerar inte som en mätare av och en barometer för kvaliteten på kulturutbudet, det som i någon mån avläser hur samhället och dess invånare mår, vad de står för, vad de vill säga och vart de är på väg.

Efter en konsert med lokala medverkande blir dessa applåderade (ofta av en stående publik), omklappade av bekanta och uppskattade för sitt arbete – precis som det ska vara. Jag musicerar mycket själv och vet hur det fungerar. Men recensenten bör sträva efter att vara ”fristående”, inte känslomässigt eller socialt anknuten till de agerande.

Man kan diskutera om konserter alls ska betygsättas. Ett betyg som hjälpligt ska sammanfatta alla de (ibland disparata) intryck som en konsert ger, både det övertygande och det tveksamma, kan bli en endimensionell stämpel. Det är i den efterföljande och viktigare texten som – trots ett ofta begränsat utrymme - nyanser och beskrivning av kontraster, variationer och utveckling under en konsert möjliggörs.

Omdömet gäller det klingande resultatet – inte det intensiva förberedelsearbetet, inte en stor och entusiastisk publik, inte mängden deltagande eller om det låter mycket och starkt och håller på länge.

Arrangörer och medverkande uppskattar Correns närvaro, men kan i efterhand bli besvikna om betyget är lägre än 4. Men en 3:a betyder ju ”bra” – inte ”halvdåligt”! Om yrkesmusiker – hovsångare, världsartister, ständigt aktiva – får en 4:a (5:orna sparas till det synnerligen excellenta!) för en professionell insats är det kanske inte motiverat med samma betyg till en amatörensemble dagen därpå. Det utesluter inte att båda kan innebära starka upplevelser!

Det måste få vara skillnad mellan proffs och amatörer. Att yrkesmusiker ofta får höga betyg har en orsak – de har dessutom högre ställda förväntningar att infria. Men annars är min uppfattning att Linköpings rika lokala musikliv är långt viktigare än tillresta stora artister!

Att tidningen ger lokala arrangemang utrymme och ”uppmuntran” är rimligt, men genom att uppmärksamma evenemangen i förväg gör Corren kanske dessa en större tjänst än genom att skicka någon att recensera det hela. Så sker ju också.

Under de 34 år jag fått förtroendet att vara en av Correns recensenter har jag alltid sett det som en stor förmån att få höra så mycket musik. Självklart har jag som recensent efter en konsert inte ett ”facit” i högre grad än någon annan, men jag vill ta mitt uppdrag på allvar och finnas där av en seriös anledning.

I Corren tillåts ”kultur” betyda något mer än ”underhållning”. Utan det perspektivet skulle vi vara mycket fattigare. Så det är något vi ska värna och vara rädda om, och då måste det få vara ”på riktigt”.

Krönika