PĂ„ Facebook finns det ett antal sidor som hanterar vĂ„r lokala historia. VĂ„ra gemensamma minnen av det som hĂ€nt under vĂ„r livstid i staden. Minnet av glĂ€djen runt Tinnis badsjö, sorgen över en förlorad byggnad, restaurangen i TrĂ€dgĂ„rdsföreningen. Bilder kopplas till fakta, personliga minnen Ă„terges, kontakter frĂ„n Ă€ldre tider Ă„terupptas, ungdomens förĂ€lskelser passerar förbi i kommentarerna, âjaja, det var dĂ„ detâ. Dessa sidor dĂ€r vi gemensamt minns staden som den en gĂ„ng var har ett stort vĂ€rde.
Men det finns ett Àmne som ibland kan fÄ nivÄn pÄ minneskulturen att bryta ihop. Det Àr nÄgot sÀrskilt med skolgÄngen och minnet av vÄra lÀrare. För det mesta Àr det positiva, fina minnen över vÄra gamla lÀrare som inte lÀngre Àr i livet och som betydde mycket för oss, pÄverkade oss, formade oss som unga till att bli lite bÀttre mÀnniskor.
Men â och det Ă€r ett stort men â ibland publiceras bilder pĂ„ lĂ€rare frĂ„n Ă€ldre tider och lĂ€sarna, som i huvudsak Ă€r 65+, förflyttar sig i tiden. Vi inte bara minns, vissa av oss blir Ă„terigen ungdomar. Bilderna av vĂ„ra lĂ€rare triggar igĂ„ng kĂ€nslor. KommentarsfĂ€ltet förvandlas till en skolgĂ„rd i Linköping pĂ„ 1960â70-talen.
Det som förvÄnar Àr hur skribenter anvÀnder samma öknamn som en gÄng var en del i mobbningen av vissa lÀrare. HÀr har vi dem igen, de förfÀrliga öknamnen, nÀstan alltid med anspelning pÄ kroppar som inte var "perfekta". De dehumaniserande öknamnen som vi Äterigen förvÀntas "hahaa" Ät. Det som tidigare var begrÀnsat till elaka ord bland ungdomar pÄ skolgÄrden, sprids nu för hela staden att ta del av.
Anhöriga till dessa lĂ€rare tvingas lĂ€sa hur före detta elever â nu vuxna mĂ€nniskor â omtalar en kĂ€r, avliden, mamma eller pappa med elaka anspelningar pĂ„ ett kroppsligt problem den anhöriga led av, som hen tvingades dras med under stora delar av sitt liv. Han med ansiktsskadan, han med kutryggen, han med ansiktsformen som blev kallad som ett djur, han med det ovanliga ögat eller hon som haltade.
En annan variant Ă€r de som gĂ„r mer rakt pĂ„ sak. âLĂ€rare Hâ fĂ„r bli ihĂ„gkommen i en Facebookgrupp med 18 000 medlemmar som âvansinnigâ och âganska galenâ. "H" avled 1995, ingen frid ska tydligen vila över hans minne. Han har i dag en son och tvĂ„ barnbarn i livet, som Ă€r möjliga lĂ€sare av denna krĂ€nkning.
En alternativ form av minneskultur skulle kunna vara att sĂ€tta in vĂ„r skolgĂ„ng och vĂ„ra lĂ€rare i ett historiskt sammanhang och som vuxna minnas med medkĂ€nsla och förstĂ„else. LĂ€rare som föddes i början av 1900-talet, formades under 1910â1920-talen. Det var pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt en, med vĂ„r tids synsĂ€tt, galen tid. Dessa lĂ€rare mötte senare i yrkeslivet oss ungdomar som formats under 1960-talet, ett Ă„rtionde dĂ„ samhĂ€llet omvandlades socialt, ekonomiskt, industriellt, politiskt och kulturellt i en sĂ„dan omfattning att man kan tala om en fredlig revolution. Det Ă€r lĂ€tt att glömma att vi sjĂ€lva formades under ett historiskt sett mycket exceptionellt Ă„rtionde.
Det Àr nÄgot som saknas i minneskulturen kring vÄr skolgÄng i Linköping. Man undrar om det inte borde vara tid att femtio Är senare visa lite ödmjukhet, nu nÀr vi befinner oss i 3:e och sista perioden. Snart Àr det för sent, det blir ingen förlÀngning, det finns ingen 4:e period. NÀr jag sjÀlv som vuxen minns gymnasietiden Àr det ofta en kÀnsla som framtrÀder framför andra: Skammen. Jag skÀms nÀr jag tÀnker tillbaka pÄ hur vi som gymnasieelever behandlade nÄgra av vÄra lÀrare. LÄt oss gÄ tillbaka i tiden, pröva ett minne, se vad som finns dÀr och fundera över hur minneskulturen kring vÄr skolgÄng hÀr i Linköping skulle kunna utvecklas.
Hon Àr bara 25 Är nÀr tjÀnstgöringen pÄ Katedralskolan pÄbörjas 1972. Hon var linköpingstjej och hade sjÀlv gÄtt pÄ skolan nÀr det fortfarande var LÀroverket. Hon studerade dÀrefter vid Uppsala universitet. Nu var hon nybliven adjunkt. Hon Àr ung i sinnet och försöker möta eleverna pÄ en kamratlig nivÄ. I den ambitionen sÀrskiljer hon sig frÄn de flesta andra lÀrarna. Hösten 1975 drabbas hon av klass 1E, anförd av Storprataren.
Hennes lektioner i naturkunskap Ă€r mycket vĂ€l förberedda. Hon kommer till lektionerna med Ambition Att LĂ€ra Ut. Ett antal elever har emellertid helt andra projekt att ta itu med i klassrummet. Eleven âMâ vill diskutera lĂ€roplanen och frĂ„gan om naturkunskap över huvud taget Ă€r nödvĂ€ndigt att studera ("SĂ„Ă„Ă„ onödigt, vi Ă€r ju ekonomer"). Innan hon hinner pĂ„börja undervisningen Ă€r sĂ„ledes sjĂ€lva premissen för lektionen ifrĂ„gasatt. Eleven âUâ vecklar upp Svenska Dagbladet, börjar lĂ€sa och kommentera tidningen. Hon försöker parera genom att justera den förberedda lektionen för att fĂ„nga klassens intresse. Inget gehör.
Eleverna âSâ och âLâ Ă€gnar sig Ă„t att ljudligt planera ett konsertbesök ("Eagles kommer till Grönan i vĂ„r"). Eleven âOâ vill prata skolpolitik (âVarför ska vi ha betyg i det hĂ€r Ă€mnet?"). Hon ber i vĂ€djande tonlĂ€ge pojkarna att vara lite tysta sĂ„ att hon kan hĂ„lla lektionen, det vill sĂ€ga utföra sitt arbete. Hon fĂ„r inget gehör, det bara fortsĂ€tter och fortsĂ€tter.
Eleverna âHâ och âDâ frĂ„gar vilka som ska med och fika efter lektionen ("Wasa kondis eller Filbyter?â), eleven âPâ drar ett skĂ€mt genom att hĂ€rma nĂ„n kĂ€nd person och han fĂ„r mĂ„nga skratt med sig och nu har Ă€ven flickorna börjat smĂ„prata. DĂ„ kommer den, hennes reaktion, den pojkarna vĂ€ntat pĂ„ och innerst inne kanske varit ute efter. Hon Ă€r förtvivlad, tappar fattningen och skriker: âShut up! ... Shutup!â
Tystnaden infinner sig i rummet och hon kan fortsĂ€tta lektionen i cirka tio minuter varefter smĂ„pratet börjar igen och det hela kulminerar senare i Ă€nnu ett âShut up!â innan lektionen Ă€r slut.
Hennes reaktion Ă€r helt naturlig efter att ha blivit utsatt för en nonchalans som mest kan liknas vid mobbning. Ăn i dag minns jag hennes ögon och ansiktsuttryck efter lektionens slut. Ilska, ledsnad och uppgivenhet inför den omöjliga arbetsuppgiften. Och pojkarnas nonchalans och sabotage av hennes undervisning fortsatte av och till under lĂ€sĂ„ret.
Hon hade integritet och svarade i sinom tid rÀttvist. Dagarna efter den av pojkarna efterlÀngtade Eagles-konserten kom det, pÄ avslutningsdagen. Storprataren öppnade betygskuvertet och pÄ raden för naturkunskap kunde han lÀsa, betyg X, ett förtjÀnat underbetyg. Det betyg hon gav honom blev i sig en av de viktigaste lÀrdomarna han kunde ta med sig i livet frÄn gymnasietiden. Sommaren fick Àgnas Ät att lÀsa in kursen för tentamen i augusti.
NÀr jag som vuxen gÄr tillbaka och minns min skolgÄng Àr det vÄrt bemötande av henne, den unga linköpingstjejen, som sticker ut. För egen del ber Storprataren dig, Britta, sÄ mycket om ursÀkt. Jag skÀms för hur nedrigt nÄgra av oss elever bemötte dig som ung lÀrare med fin ambition att göra ett bra jobb och lÀra oss av dina kunskaper. Du var vÀrd nÄgot mycket bÀttre Àn det vi gav dig, Àn det vi utsatte dig för.
Kanske kunde det bli en del av minneskulturen i kommentarsfÀlten runt skolgÄngen och vÄra lÀrare: ödmjukheten och i vissa fall ursÀkten. Femtio Är senare, i 3:e och sista perioden Àr det hög tid, snart Àr det för sent.