På Facebook finns det ett antal sidor som hanterar vår lokala historia. Våra gemensamma minnen av det som hänt under vår livstid i staden. Minnet av glädjen runt Tinnis badsjö, sorgen över en förlorad byggnad, restaurangen i Trädgårdsföreningen. Bilder kopplas till fakta, personliga minnen återges, kontakter från äldre tider återupptas, ungdomens förälskelser passerar förbi i kommentarerna, ”jaja, det var då det”. Dessa sidor där vi gemensamt minns staden som den en gång var har ett stort värde.
Men det finns ett ämne som ibland kan få nivån på minneskulturen att bryta ihop. Det är något särskilt med skolgången och minnet av våra lärare. För det mesta är det positiva, fina minnen över våra gamla lärare som inte längre är i livet och som betydde mycket för oss, påverkade oss, formade oss som unga till att bli lite bättre människor.
Men – och det är ett stort men – ibland publiceras bilder på lärare från äldre tider och läsarna, som i huvudsak är 65+, förflyttar sig i tiden. Vi inte bara minns, vissa av oss blir återigen ungdomar. Bilderna av våra lärare triggar igång känslor. Kommentarsfältet förvandlas till en skolgård i Linköping på 1960–70-talen.
Det som förvånar är hur skribenter använder samma öknamn som en gång var en del i mobbningen av vissa lärare. Här har vi dem igen, de förfärliga öknamnen, nästan alltid med anspelning på kroppar som inte var "perfekta". De dehumaniserande öknamnen som vi återigen förväntas "hahaa" åt. Det som tidigare var begränsat till elaka ord bland ungdomar på skolgården, sprids nu för hela staden att ta del av.
Anhöriga till dessa lärare tvingas läsa hur före detta elever – nu vuxna människor – omtalar en kär, avliden, mamma eller pappa med elaka anspelningar på ett kroppsligt problem den anhöriga led av, som hen tvingades dras med under stora delar av sitt liv. Han med ansiktsskadan, han med kutryggen, han med ansiktsformen som blev kallad som ett djur, han med det ovanliga ögat eller hon som haltade.
En annan variant är de som går mer rakt på sak. ”Lärare H” får bli ihågkommen i en Facebookgrupp med 18 000 medlemmar som ”vansinnig” och ”ganska galen”. "H" avled 1995, ingen frid ska tydligen vila över hans minne. Han har i dag en son och två barnbarn i livet, som är möjliga läsare av denna kränkning.
En alternativ form av minneskultur skulle kunna vara att sätta in vår skolgång och våra lärare i ett historiskt sammanhang och som vuxna minnas med medkänsla och förståelse. Lärare som föddes i början av 1900-talet, formades under 1910–1920-talen. Det var på många sätt en, med vår tids synsätt, galen tid. Dessa lärare mötte senare i yrkeslivet oss ungdomar som formats under 1960-talet, ett årtionde då samhället omvandlades socialt, ekonomiskt, industriellt, politiskt och kulturellt i en sådan omfattning att man kan tala om en fredlig revolution. Det är lätt att glömma att vi själva formades under ett historiskt sett mycket exceptionellt årtionde.
Det är något som saknas i minneskulturen kring vår skolgång i Linköping. Man undrar om det inte borde vara tid att femtio år senare visa lite ödmjukhet, nu när vi befinner oss i 3:e och sista perioden. Snart är det för sent, det blir ingen förlängning, det finns ingen 4:e period. När jag själv som vuxen minns gymnasietiden är det ofta en känsla som framträder framför andra: Skammen. Jag skäms när jag tänker tillbaka på hur vi som gymnasieelever behandlade några av våra lärare. Låt oss gå tillbaka i tiden, pröva ett minne, se vad som finns där och fundera över hur minneskulturen kring vår skolgång här i Linköping skulle kunna utvecklas.
Hon är bara 25 år när tjänstgöringen på Katedralskolan påbörjas 1972. Hon var linköpingstjej och hade själv gått på skolan när det fortfarande var Läroverket. Hon studerade därefter vid Uppsala universitet. Nu var hon nybliven adjunkt. Hon är ung i sinnet och försöker möta eleverna på en kamratlig nivå. I den ambitionen särskiljer hon sig från de flesta andra lärarna. Hösten 1975 drabbas hon av klass 1E, anförd av Storprataren.
Hennes lektioner i naturkunskap är mycket väl förberedda. Hon kommer till lektionerna med Ambition Att Lära Ut. Ett antal elever har emellertid helt andra projekt att ta itu med i klassrummet. Eleven ”M” vill diskutera läroplanen och frågan om naturkunskap över huvud taget är nödvändigt att studera ("Sååå onödigt, vi är ju ekonomer"). Innan hon hinner påbörja undervisningen är således själva premissen för lektionen ifrågasatt. Eleven ”U” vecklar upp Svenska Dagbladet, börjar läsa och kommentera tidningen. Hon försöker parera genom att justera den förberedda lektionen för att fånga klassens intresse. Inget gehör.
Eleverna ”S” och ”L” ägnar sig åt att ljudligt planera ett konsertbesök ("Eagles kommer till Grönan i vår"). Eleven ”O” vill prata skolpolitik (”Varför ska vi ha betyg i det här ämnet?"). Hon ber i vädjande tonläge pojkarna att vara lite tysta så att hon kan hålla lektionen, det vill säga utföra sitt arbete. Hon får inget gehör, det bara fortsätter och fortsätter.
Eleverna ”H” och ”D” frågar vilka som ska med och fika efter lektionen ("Wasa kondis eller Filbyter?”), eleven ”P” drar ett skämt genom att härma nån känd person och han får många skratt med sig och nu har även flickorna börjat småprata. Då kommer den, hennes reaktion, den pojkarna väntat på och innerst inne kanske varit ute efter. Hon är förtvivlad, tappar fattningen och skriker: ”Shut up! ... Shutup!”
Tystnaden infinner sig i rummet och hon kan fortsätta lektionen i cirka tio minuter varefter småpratet börjar igen och det hela kulminerar senare i ännu ett ”Shut up!” innan lektionen är slut.
Hennes reaktion är helt naturlig efter att ha blivit utsatt för en nonchalans som mest kan liknas vid mobbning. Än i dag minns jag hennes ögon och ansiktsuttryck efter lektionens slut. Ilska, ledsnad och uppgivenhet inför den omöjliga arbetsuppgiften. Och pojkarnas nonchalans och sabotage av hennes undervisning fortsatte av och till under läsåret.
Hon hade integritet och svarade i sinom tid rättvist. Dagarna efter den av pojkarna efterlängtade Eagles-konserten kom det, på avslutningsdagen. Storprataren öppnade betygskuvertet och på raden för naturkunskap kunde han läsa, betyg X, ett förtjänat underbetyg. Det betyg hon gav honom blev i sig en av de viktigaste lärdomarna han kunde ta med sig i livet från gymnasietiden. Sommaren fick ägnas åt att läsa in kursen för tentamen i augusti.
När jag som vuxen går tillbaka och minns min skolgång är det vårt bemötande av henne, den unga linköpingstjejen, som sticker ut. För egen del ber Storprataren dig, Britta, så mycket om ursäkt. Jag skäms för hur nedrigt några av oss elever bemötte dig som ung lärare med fin ambition att göra ett bra jobb och lära oss av dina kunskaper. Du var värd något mycket bättre än det vi gav dig, än det vi utsatte dig för.
Kanske kunde det bli en del av minneskulturen i kommentarsfälten runt skolgången och våra lärare: ödmjukheten och i vissa fall ursäkten. Femtio år senare, i 3:e och sista perioden är det hög tid, snart är det för sent.