Tertullianus. Träsnitt av André Thevet från 1584.
Essä
Vi möts numera av ett antal mer eller mindre nya firningsdagar. Det kan vara ”flanellskjortans dag” (2 jan), ”äggahalvans dag (8 feb) eller ”kanelbullens dag” (4 okt); eller lite mer seriöst: ””bipolärdagen” (30 mars), ”Världsmalariadagen” (25 april) eller ”FN-dagen” (24 okt). Intet ont i detta. Det finns alltså dels teman, om än triviala, som kan skapa en smula glädje i vardagen, dels mer seriösa sådana som bör uppmärksammas.
Traditionella namnsdagar firades oftare förr – innan de förenklade mobilkalendrarnas och mer traditionslösa tankemönstrens tid tog vid. Kalendern eller almanackan angav alltså en annan typ av firningsdagar: namnsdagar – och gör så än i dag, men mer undanskymt och med ett sedan flera år utökat antal kompletterande namn i jämförelse med det tidigare ofta ensamstående namnet med lång tradition bakåt i tiden.
Bonifatius. Porträtt av Cornelis Bloemaert.
Nämnas kan dock att det under kalenderresans historia har skett förändringar. En sådan ägde rum vid införandet av 1901 års almanacka, då vi såg en försvenskning av vissa namn. Tertullianus, namnet efter en betydelsefull kristen tänkare och kyrkofader i den tidiga kyrkan, ersattes med det svenskklingande namnet Torsten; Bonifatius, efter den biskop som kallats ”Tysklands apostel”, ersattes med Bo, exempelvis. I samband med detta lade man även i nationalromantisk anda in några fornnordiska namn.
Sankta Lucia. Målning av Francisco de Zurbarán från 1640.
Luciafirande på Koberg i Västergötland 1849. Målning av Fritz von Dardel.
Tanken med namnen i den äldre traditionen var att de skulle peka på kristna förebilder, som man skulle påminnas om och lära sig något av. Firningsdagarnas ursprung finns att hitta i kyrkans helgonkalendarium, men har efter hand ersatts med ett mer individualiserat och sekulariserat system. Det var i stället enskilda individer som skulle firas, utan någon hänsyn taget till de förebilder som en gång givit dem deras plats i våra kalendrar. Några av helgonen står fortfarande ut, men ofta i ett sken som inte motsvarar deras förebildlighet: S:ta Lucia blir lätt ”mysförklarad” och trivialiserad, S:t Nicholaus och S:t Valentin helt brukade utefter kommersiella tankelinjer; S:t Patricks dag blir dagen för att dricka grön öl. Jungfru Marie Bebådelsedag blir blott en våffeldag.
Sankt Nicholaus. Målning av Gheorghe Tattarescu.
Nederländsk illustration från 1850 av okänd konstnär. Sankt Nicholaus med sin betjänt Zwarte Piet.
Sankt Valentin dog martyrdöden för de förföljda kristna i romarriket. Jean-Léon Gérômes målning "Den kristne martyrens sista bön" från 1883.
Att vi tar tillfälle att fira nära och kära utifrån våra namnkalendrar är naturligtvis en god sak. Liksom det som ovan nämndes, även om det i vissa fall kan anses som trivialt eller överflödigt. Värt att betänka är emellertid om vi inte tappat bort något väsentligt på vägen om det stannar vid ”flanellskjortans” dag eller liknande (”Morotskakans dag”, ”Geléhallonens dag”, ”Internationella piprökardagen” osv.), nämligen kopplingen till äldre goda förebilder.
"Den helige Cyprianus och demonen." Illustration ur Jacobus de Voragine "Legenda aurea" från 1260.
De ursprungliga ”namnsdagarna” var alltså helgonfirningsdagar för att lyfta fram olika typer av förebilder. Syftet var att lära sig något av några som gått före och utmärkt sig på ett särskilt sätt, genom goda karaktärsdrag och goda gärningar eller genom att vägra vika sig för lögner och ondska, ofta trots svåra konsekvenser. Dessa firningsdagar höll även en samlad kulturhistoria vid liv. Berättelser traderades och unga och äldre kunde finna en grogrund för reflektion och fördjupning, för vad som ytterst kunde anses vara väsentligt, för goda värderingar och ett gott handlande gentemot medmänniskan. De enskilda berättelserna var delar av den Stora berättelsen, som gav tolkningsnycklar och mål och mening på livsfärden. Ett nätverk av förkunnelse och livsberättelser, ibland illustrerade genom muralmålningar i sockenkyrkorna, präglade under lång tid våra förfäders och mödrars tankevärld. Från medeltiden finns en rad helgonberättelser bevarade, såsom i Jacobus de Voragines sammanställda "Legenda aurea", helgonkalendrar som finns översatta till svenska ("Gyllene legender"). Den innehåller levnadsteckningar över 180 helgon och martyrer. De historiska skildringarna har kryddats med det som kan betraktas som mer legendariskt material, men de har alla ett budskap att förmedla.
Ronald Reagan och George. H. W. Bush 1985.
Grundtonen under året, då som nu, slås naturligtvis an genom den händelse som tideräknemässigt tudelade vår historia, det vill säga den beräkning som angav Kristi födelse. Fortsatt är det självklart så att de i våra kalendrar angivna åren är fastställda enligt den beräkning som en gång gjordes av den skytisk-romerska munken Dionysius Exiguus (född cirka 470 efter Kristus). Att Kristi födelsen i stället skedde 4‒7 år före denna beräknade födelse är en annan diskussion. Huvudsaken är att Guds människoblivande i vår historia indelade densamma i ett ”före” (f.KR) och i ett ”efter” (e.Kr.). Inte sällan ser man latinets "Anno Domini"(A.D.) utskrivet på äldre dokument, ord som har betydelsen ”Herrens år”, vilket tydligt markerar historiens centrum och vändningspunkt. Ett exempel på detta är den amerikanska konstitutionen: ”… in the Year of our Lord one thousand seven hundred and Eighty seven…” Även i en rad senare och moderna dokument anges detta ”in the year of our Lord” explicit i officiella presidentdokument, exempelvis undertecknade av Ronald Reagan och George H.W. Bush.
Det kristna kulturarvet gör sig på detta enkla men tydliga sätt påmint. Det pekar på tankestrukturer som skapat den grund som vidare lett till våra moderna demokratier och välfärdssamhällen, såsom genom:
- det självklara i skapelsetanken om allas lika värde,
- den profetiska ådran i en självklar kritik mot korruption och annat maktmissbruk,
- Luthers lära om det allmänna prästadömet (som bland annat leder till att alla ska med på tåget och ingen lämnas efter, att alla skall undervisas osv., som i vårt land lade grunden till stora kyrkliga folkbildande insatser långt innan ‒ och långt efter ‒ Folkskolestadgan 1842),
- Luthers lära om kallelsen (som uppmanar alla att bruka sin givna potential, sina talenter/talanger i nästankärlekens/samhällets tjänst och pekar på ”arbetslinjen”,
- den lutherska betoning av familjen och fostran i densamma (men som togs över av staten genom ”folkhemstanken”),
- den protestantiska arbetsetik som gav inspiration till ett gott arbete och investeringar, och som angav tonen till ett ekonomiskt tänkande som lagt den ekonomisk basen för att utveckla välfärden).
I andra kulturkretsar finns andra tidsangivelser och traditioner än i den kristna. Så tar exempelvis den muslimska kalendern sin början i Muhammeds flykt till Medina år 622 e.Kr. I denna och andra traditioner utvecklades andra typer av politiska styrelseformer, vilket vi ser tydliga prov på i dag. Här saknas exempelvis centrala kristna begrepp som ”nåd” och ”försoning” helt och därför som ledande principer när det gäller teologiska tankestrukturer, vilket i sin tur påverkat mentalitet och rättsväsende.
Muhammed predikar. Målning av Grigory Gagarin från 1850-talet.
Det var den så kallade julianska kalendern (namngiven efter Julius Caesar), senare kallad ”den gamla stilen”, som brukades i Sverige under lång tid, fram till 1753, då den ersattes av den gregorianska kalendern, ”den nya stilen”. Båda är solkalendrar. Båda utgick ifrån 365 dagar per år och med en extra skottdag vart fjärde år. Men man korrigerade vid skiftet kalendern utifrån de faktiska förhållandena och februari månad år 1753 bestod därmed endast av 17 dagar. I vissa kyrkor (i ortodox tradition) håller man i sitt kyrkoår fast vid den julianska kalendern, varför julfirandet där oss (exempelvis i Ryssland) genomförs senare än hos.
Inte sällan kopplades årsdagarna eller dagarnas namn samman med skeenden naturens eller jordbrukets gång, som vi kan se prov på i bondepraktikan.
Långt fram i tiden, också i våra dagar, tänker man enligt vår judisk-kristna tradition att veckan består av sju dagar. Denna sjudagarsvecka började med söndagen, benämnd ”Herrens dag”, detta alltsedan urkyrkans tid, även under den inledande långa tiden av förföljelse. Det var en veckans ”påskdag” (som firades vid soluppgången, innan arbetsdagen tog vid), alltså långt innan söndagen blev en ”röd” dag, en helgdag, i våra kalendrar. Numera tänker sig de flesta att vår första veckodag är måndagen. Under en kort tid drev man i Sovjetunionen igenom en kommunistisk tiodagarsvecka. Detta försök fick man dock snart avsluta och man fick helt enkelt återgå till den bibliska sjudagarsveckan.
Veckodagarnas namn från den romerska tiden behöll man i vissa språk efter kristnandet, såsom i engelskan (Saturday, Saturnus dag). Hos oss behölls namn som hämtats från fornnordisk mytologi (Tyr, Oden, Tor och Freja), medans kalenderårets namnsdagar pekade på vad man skulle fira: kristna förebilder.
Vår kalender består som bekant inte endast av dagar med firningsnamn, utan hela året cirkulerar kring två stora fester, tydligt markerade som ”röda” dagar: julen och påsken med kringliggande fester som länge var ”röda dagar” men som nu har flyttats till en omkringliggande lördag (Jungfru Marie Bebådelsedag, Johannes Döparens dag och Alla helgons dag). Ett drama utspelade sig under året; en kamp mellan gott och ont, där det onda inte har sista ordet. Det är med den kristna traditionens tankemönster, där nyckelord som förlåtelse, försoning och nåd förmedlar att inget är hopplöst. Om vi trivialiserar vår kalender, har vi inte missat tillfället till några minuters reflektion och begrundan för att få perspektiv i en tid där vår tanke så ofta snabbt fångas och fylls med olika typer av problem i det närliggande livspusslet?
En renässans för våra kalendrar och dess ursprungliga bakomliggande tanke skulle kunna bli ett sätt att lyfta fram förebilder för såväl den enskilde samhällsmedborgaren som för samhället i stort. Goda värderingar som de som gått före visat på kan inspirera i det arbete som behövs för att bygga ett samhälle som är gynnsamt för alla, även för de som inte har samma bakgrund som den vi har som kommer från kristen (värde)tradition. Vi kan utmanas och få inspiration av de tankestrukturer som kalendertraditionen visar på genom namn och ”röda” dagar. Det är tragiskt om kulturarvet blir förflackat och trivialiserat när det i stället skulle kunna inspirera till reflektion, diskussion och lärdomar för att bygga en god och tillitsfull samhällsanda.
Kjell O. Lejon är professor i religionvetenskap med inriktning mot historisk teologi vid Linköpings universitet