Regeringen beslutade i december 2023 om direktiv till den kommitté som ska utforma en svensk kulturkanon. Syftet med denna är att Sveriges medborgarna ska få gemensamma kulturella referenser samt en slags nationell identitet.

Tanken är dessutom att politikerna ska hålla sig på armlängds avstånd från skapandet av denna kulturkanon.

Det går dock inte att komma ifrån att direktiven till denna kulturkanon kommer från statligt håll och vill påverka våra föreställningar om vad som är sann och god kultur. Detta konserverar och ramar in kulturen. Att detta bromsar den kulturella utvecklingen är både hämmande och allvarligt.

Östgötateatern har exempelvis i modern tid spelat “Mycket väsen för ingenting” av William Shakespeare (2017), “Peer Gynt” av Henrik Ibsen (2022) och tidigare i år “Den goda människan från Sezuan” av Bertolt Brecht. Dessa iscensättningar av klassiska verk har genom nytolkningar gjorts aktuella och därmed berört oss i nutiden.

Det behövs således ingen kulturkanon för att ge liv åt klassisk kultur. Tvärtom krävs det nytolkningar och avantgardistiskt tänkande för att denna kultur ska beröra oss själsligt i vår tid.

En kulturkanon utgör dessutom en begränsning av det gigantiska kulturarv som flödar i Sverige. Dess nationalistiska ändamål stänger för kulturpluralism och för en ideologi med fritt skapande individer.

I stället för att skapa en kulturkanon föreslår jag att alla folkvalda politiker i Sverige vore tvungna att gå på teater ett par gånger om året för att beröras av de känslor och stämningar som är aktuella i vår tid.