Internationalisering associeras ofta med öppenhet, mångfald, integration och progression – alla positivt laddade värdeord – och det kan vara svårt att opponera sig mot internationalisering utan att riskera framstå som nationalist och framstegsförvägrare. Men medför internationaliseringen egentligen bättre utbildning på landets universitet och högskolor? Knappast.
En vanlig tolkning inom universitetsvärlden av internationalisering är att det handlar om att undervisa på engelska och använda engelskspråkig kurslitteratur. Men det finns väldigt lite stöd för att undervisning på engelska gynnar utbildningskvalitet. Däremot finns det gott om forskning som indikerar den direkta motsatsen. Inte bara den senaste studien, som kom från forskare på Chalmers och KTH under hösten 2023 utan det finns dessutom en uppsjö av studier de senaste två decennierna som nästan alla pekar på samma sak: lärande på ett främmande språk försämrar studieresultaten markant och ökar dessutom antalet avhopp från högre utbildningar. Trots detta ökar andelen kurslitteratur på engelska och antalet kurser som ges på engelska.
Någon nämnvärd kvalitetskontroll förekommer knappast heller. Vilken lärare som helst kan gå in i en föreläsningssal på ett svenskt universitet och föreläsa gång på gång utan att det diskuteras om personens engelska är bra nog, om personen själv tycker att hen gör ett bra jobb och vad som eventuellt går förlorat. I Kjell Espmarks bok Vargtimmen så skriver han, att ”en skattning ger vid handen att lärarna tror sig få fram 70% av vad de vill säga när de undervisar på engelska – medan eleverna menar sig uppfatta 70%. Och 70% av 70% är 49%. Mer än hälften går alltså över huvudet på eleverna.” Måhända en lite anekdotisk bevisföring, men ett intressant tankeexperiment. Många hävdar att i alla fall 10–20 % går förlorat i form av förståelse och skärpa. Även om det skulle visa sig att lärare får fram 90 procent och studenterna tar in 90 procent så ger det ett bortfall på 19 procent. Förvisso finns språk-duktiga lärare och studenter och förbättring av engelskan har ett stort värde i sig, men borde för flertalet kurser och studenter vara sekundärt i relation till ett kvalificerat lärande av undervisningsämnet.
Anglifieringen av svensk högre utbildning är varken evidensbaserat eller bygger på genomtänkta bevekelsegrunder. Det verkar mest ha handlat om EU:s standardiseringsiver; att det låter tjusigt med internationalisering, certifieringar och rankingar av lärosäten. För många högskolor och universitet är det viktigt med inkomster från studenter utanför EU för att hålla uppe och öka volymen. Inte sällan kommer studenter med svaga eller osäkra förkunskaper, inte minst i engelska och utbildningarna får ytterligare sänka ribban och genomföra låtsas-utbildningar. Inte heller svenska studenters och lärares kunskaper i engelska håller den nivå som hade krävts för ett högkvalitativt lärande på landets högre lärosäten.
Förvisso är utbildning på engelska inte alltid fel. En del studenter och lärare klarar detta väl och det är förstås viktigt att många förbättrar sin engelska. En (liten) del av alla tänker sig en internationell karriär. En av oss brukar på en stor kurs på engelska undersöka om någon inte förstår svenska. Ibland är det noll, ibland är det 3–4 av 200 som kommer från annat land. Passivitetsgraden hos studenter ökar om de ska säga något på ett språk de är osäkra på.
Det är lätt att tycka att lösningen är förbättrandet av lärares och elevers kunskaper i engelska. En radikal effekt kräver mycket stora satsningar med betydande undanträngningseffekter – annat får mindre plats. Och det kommer ändå inte att medföra att språkproblemet helt försvinner.
Det är dessvärre certifieringar, rankningar och tjusighetsanspråk parallellt med sänkta krav, som verkar styra stora delar av högskolans verksamheten, men det borde vara lärandet som ska styra beslut om hur undervisningen ska gå till och vilken litteratur som ska användas. Om dessa mål inte står överst får vi en svengelsk högre utbildning där nivån ytterligare går ned. Då blir det som titeln på en nyutgiven bok: På engelska förstår jag ungefär.
Mats Alvesson är organisations- och ledningsforskare vid bl a University of Bath, Ola Håkansson är förläggare för akademisk litteratur och Peter Svensson är lektor och docent på Ekonomihögskolan, vid Lunds universitet.