BOK
Yoko Ono
Ekollon
Övers: Peter Glas
Bakhåll
Ibland kommer boken du behöver in i ditt liv vid exakt rätt tillfälle. Slump? Jag tror inte det. Men jag tror att Yoko Onos "Ekollon" kan vara en sån bok för många. Passar den dig inte nu så kanske den gör det senare – när du känner dig modig och beredd till förändringar.
Den är liten och sparsmakat vacker. Tryckt på tjockt papper som är skönt att bläddra i, med illustrationer på varje uppslag att vila i. Men Yoko Ono vill inte att jag ska vila, hon vill att jag – och du! – ska vara med. Det är dikt & konst & fantasi & psykologi, allt på en gång.
Jag slår upp en sida. Det blev Stadsstycke V.
Föreställ dig att du målar alla stadens hus med den färg som själva ljuset har.
En annan sida: Rengöringsstycke 1.
Skriv ner ett sorgligt minne.
Stoppa det i en låda.
Bränn lådan och sprid askan över en äng.
Du kan ge lite aska
till någon vän som delar din sorg.
En tredje sida: Ljudstycke II.
Lyssna till din egen andning.
Lyssna till ditt barns andning.
Lyssna till din väns andning.
Fortsätt lyssna.
Det här sättet att dra in oss och göra oss till medskapare kallas konceptuell konst. Nu för tiden är det inte så revolutionerande, men Ono var en av de första. Hon har alltid gått sina egna vägar med en lekfullhet och en kärleksfull blick som är unik. Och ständigt nyfiken.
"Ekollon" kan ses som en uppföljare till "Grapefruit" som gavs ut 1964, men det var innan jag föddes så den minns jag inget av. Vad jag däremot minns är en utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett av hennes verk ("Cut piece") bestod av en video med en ung Yoko Ono i svart långklänning som satt på en stol. Publiken uppmanades att klippa bort bitar av klänningen. Som betraktare blev jag allt mer orolig över det aggressiva och tyckte det var obehagligt att se saxen komma från olika händer och håll; tänk om någon skulle göra henne illa? Hon såg så skyddslös ut där hon satt. Men inget hände, mer än att klänningen blev mindre och fulare och taggigare för varje saxklipp.
Till den utställningen hade jag släpat med mig yngste sonen, då i fjortonårsåldern. Jag minns att han blev generad över ett foto på en uppförstorad bröstvårta, och beskrev hela utställningen som "udda".
Nu tänker jag i stället att han skulle tycka om den här boken. Jag tror att Yoko, som fyllde 81 förra veckan (18 februari) och Måns, 24 år, kan skapa konst tillsammans.
Så köp den här boken. Köp två och ge den andra till någon du tycker om.