Yngre, nyare, råare

"Girls" är det nya "Sex and the city" – men ändå något helt annat, skriver Therese Eriksson som sett de första avsnitten av den hajpade serien som nu sänds i SVT2.

Girls handlar om de fyra tjejerna Hannah, Marnie, Jassa och Shosanna. De är alla strax över tjugo och lever i New York. I centrum står Hannah (tvåa från höger) som spelas av Lena Dunham.

Girls handlar om de fyra tjejerna Hannah, Marnie, Jassa och Shosanna. De är alla strax över tjugo och lever i New York. I centrum står Hannah (tvåa från höger) som spelas av Lena Dunham.

Foto: HBO

Kultur och Nöje2013-02-13 06:30

Utan "Sex and the City" – inget "Girls". Det är inte bara formatet, fyra tjejer i New York som försöker skapa reda i livet och relationerna, som avgör det; "Girls" är också en explicit hyllning till sin föregångare.

I första avsnittet ser vi hur en SATC-poster pryder Shoshannas rum, och en tillhörande monolog från affischägaren om hur hon nog mest är en Carrie, fast med lite inslag av Samantha och Miranda. (I själva verket är hon en solklar Charlotte – en fantastisk, mild ironi som visar hur Girls träffar rätt på en gång.)

Hårresande kritik

Men "Girls" är i allt väsentligt något helt annat än "Sex and the City". Det är yngre, nyare och råare. Kritiken mot "Girls" har stundtals varit hårresande hård och irrelevant, serien har kallats ”Sex and the City for fat people” – en konsekvent av att seriens skapare och huvudrollsinnehavare (hon spelar Hannah Horvath) Lena Dunham ser ut som…tja, en vanlig person? Som har mage och dessutom mage att visa upp den och alla andra delar av sin icke-retuscherade kropp. Men för samma sak har "Girls" blivit hajpat och älskat, för vanligheten och verkligheten.

Främmande...

Det vanliga och det verkliga är besvärliga, hala begrepp som sällan gör något rättvisa. Och det är detta som är det bedrägliga med "Girls"; antagandet att den med sin avsaknad av Hollywoodkropp och dyra skor skulle representera en sannare bild än SATC. Jag vet inte hur jag – 31 år, tvåbarnsmor, separerad flata i landsort – med trovärdigheten i behåll kan prata om identifikation och igenkänning inför en tv-serie som skildrar ett gäng 20-nånting-tjejer i New York. Men jag gör det ändå: jag fattar ingenting. Jag har aldrig känt mig så alienerad från en tv-serie som jag gör med "Girls".

... men vill se mer!

Ändå vill jag hela tiden se mer. Det är något med Lena Dunhams tilltal som fäster, sådär omedelbart. Kanske är det ett slags antieskapism – ”herregud, vilken tur att det där livet inte är mitt, att jag bara behöver se på”?

Första avsnittet innehåller allt som är "Girls" kärna, under säsongen och en bit in i den andra skiftar det; saker och personer modifieras. Men inte för mycket. "Girls" är en anomali bland amerikanska tv-serier, något man faktiskt aldrig sett förut – och smart innovation räcker rätt långt.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!